Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skådespel som lyfter

Att recensera Glada Hudik-teaterns föreställning Trollkarlen från Oz är omöjligt, så vida man inte bara låter sig omfamnas av entusiasmen, värmen, jublet från vänner och bekanta, alla 2000 (!) premiärbesökare på Camp Igge i Iggesund. Och det är lätt gjort.

Annons

Ensemblen har vuxit i självförtroende och uttryck. Det här är deras föreställning – de gör ett jättejobb utifrån olika förutsättningar, och är värda allt beröm. De inramas av musikerna och musiken skriven direkt för dem och utgiven på skiva med kända artister; av scenografin med snygga projektioner och filmsekvenser; och naturligtvis av mask och kostym.

Mer än att följa handlingen av Frank L Baums bok Trollkarlen från Oz så har Pär Johansson och ensemblen inspirerats att göra en egen berättelse som börjar i en mycket mörk men inte så avlägsen historia. En filmtrailerröst i basläge berättar om Lovisa Kindbom som 1955 födde tvillingarna Amelia och Albin. Läkaren meddelade att de var onormala och så småningom övertalades mamman att sända iväg barnen till en institution.

Jag känner till flera fall i min egen uppväxt där utvecklingsstörda barn lämnades till en institution på uppmaning av samhället utanför familjen. Det var norm en gång. Även om det inte skedde i alla fall, så var stödet för familjerna i stort sett obefintligt. I den verkligheten föddes många av skådespelarna i Glada Hudik-teatern.

Själva landet Oz blir i den här historien de övergivna tvillingarnas fantasiland där ingen annan skulle bestämma vad som var fel eller rätt.

Där gör föreställningen ett hopp till Dorothys familj och hennes och syskonens dröm om ett liv som artist, ett liv med vänner, och att söka efter saknad pappa.

Första akten förvandlas i mycket till en nummerrevy med en mängd smarta, bitska och roliga repliker som levereras om livspussel, dieter, positivt tänkande och diverse kommersiella budskap om framgång och lycka. Fyndigheterna staplas på varandra. Tempot lugnar ner sig i andra akten, där plåtmän, lejon och fågelskrämmor får själva budskapet att träda mer i förgrunden. Och så förstås Trollkarlen och Häxan.

Humorn är något av Glada Hudikteaterns signum och med skådespelare som Mats Melin som hunden Toto och nytillskottet Alexander Rådlund behöver man inte vara rädd att replikerna faller platt. Musiken är en annan viktig del. Det finns en hel rad skådespelare som lyser upp föreställningen med sin sång, dans och agerande.

Glada Hudik-teatern är dessutom ett exempel på hur skicklig marknadsföring och professionell hjälp utifrån kan lyfta en kommunal omsorgsverksamhet till riksintresse. Budskapet om allas rätt att finnas till kan liksom inte ifrågasättas. Samtidigt har en del av spontaniteten i teaterns tidigare föreställningar försvunnit för att anpassas till en större scen.

Dokumentärer och spelfilmer, föreläsningar, teaterturnéer och skivan med nyskriven musik till Trollkarlen från Oz gör att föreställningen, oavsett resultatet, är en succé redan före premiären.

Ändå sitter jag och önskar att Pär Johansson och de övriga bakom föreställningen vågat lita mer på den inneboende kraft ensemblen och budskapet, med inledningens bakgrundshistoria, bär på. Det finns en tyngd, ett allvar och erfarenhet som bär på en egen berättelse som behöver berättas och definitivt platsar i denna saga.