Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ska vi sjuka bara ge upp?

I dag finns det inte en enda neurolog i hela Hälsingland. Är det Landstinget Gävleborgs taktik att spara in på de neurologiskt sjuka?

Annons

När jag var 47 år gammal blev jag biten av en katt. För säkerhets skull tog jag en stelkrampsspruta. Av sprutan så svullnade och ömmade armen. Efter ytterligare någon vecka så vaknade jag en morgon och tyckte att vänster fot kändes längre än den högra. Samma dag så fick jag besöka hälsocentralen. Doktorn tog prover men hittade inget onormalt. Jag fick remiss för att röntga hjärnan. Röntgen visade inte heller något onormalt. Så vad kunde det vara för fel på mig? Neurologen på Hudiksvalls sjukhus gav mig svaret. Du har Parkinsons sjukdom.

Då för 14 år sedan så visste jag ingenting om sjukdomen men det gör jag i dag allt för väl. De främsta symptomen är skakningar, stelhet och överrörlighet. Att styra sin kropp med viljan tas gradvis ifrån den som är sjuk. De fem första åren sedan jag fått min diagnos så tyckte jag att mitt liv var ganska okej. När det inte kändes bra så fanns det läkare att tillgå.

I dag klarar jag ingenting själv. Jag kan inte sova själv, inte gå på toaletten, inte köra bil, inte cykla, inte laga min frukost själv etcetera. Det jag kan göra själv är att tala. Jag har även en egen vilja. Jag vill leva, inte bara överleva. Med hjälp av tre personliga assistenter, en make som ställer upp mer än vad någon kan begära, med hjälp av mina två barn och med hjälp av vänner så överlever jag.

Det finns en sorts operation för parkinsonsjuka som kallas deep brain stimulation, DBS, betyder djup hjärnstimulering på svenska. Det innebär att man opererar in ett system för att med hjälp av elektrisk ström blockera felaktiga nervsignaler ihjärnan. Det är en rutinoperation som utförs i hela den industriella världen. I Umeå har man opererat nästan 300 personer. De som har genomgått den operationen har blivit så pass symptomfria att de klarar sig själva.

Samtidigt som jag har blivit mycket sjukare så tycker jag också att vården har blivit sämre, och mycket mer svårtillgänglig. I dag finns det inte en enda neurolog i hela Hälsingland. Det finns en neurologmottagning i Gävle. Ringer man dit så får man nästan aldrig svar.

Om jag hade fått en operation för flera år sedan så skulle skattebetalarna sparat flera miljoner. Är det Landstinget Gävleborgs taktik att spara in på de neurologiskt sjuka? Att vi sjuka bara ska ge upp, ta starka ångestdämpande läkemedel och gå in i dimman och försvinna?

Birgitta Hallstensson

Iggesund

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel