Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sjölund: Vad är väl en svart barnflicka mot sju bedrägerier?

Annons

På tisdagen fick Sverige tre nya ministrar. Två av dem, Ann Linde (S) och Eva Nordmark (S) vana att tas med reportrars mer eller mindre motiverade frågor. Den förra med en gedigen politisk bakgrund och dessutom van minister (hon går från EU- och handelsminister till utrikesminister). Den senare som påpassad fackpamp, tidigare ordförande för TCO och van att diskutera arbetsmarknad.

Anna Hallberg (S) däremot, som blir ny utrikeshandelsminister, har 30 år i näringslivet vilket inte sitter fel när hon nu som största fråga ska ta sig an Brexits konsekvenser för Sverige.

Så vad får hon för fråga, detta okända ansikte för svenska folket: Vad har hon för lik i garderoben?

Helt uppenbart har hon preparerats av partivännerna eftersom hon genast börjar stamma om att hon betalat en barnflicka några hundra kronor, svart. För 20 år sedan!

Men om hon visste att det var fel då, varför gjorde hon det då? Reportern framhärdar. Och ja, man tycker mest synd om reportern. För det här är ingen skjutjärnsjournalistik. Utan vad salig Carl Lidbom (S) skulle ha kallat för trams. Ett bottennapp för den politiska journalistiken.

Den djupare frågan är förstås: Vad vill vi ha för politiker? Tydligen några som är så moraliskt högstående att det inte finns en enda av väljarna som kan mäta sig med dem.

Det lurar en förrädisk moralism i frågeställningarna.

För övrigt är det ju inte mycket till lik garderoben om varje politiker genast ska göra avbön om hur många jointar hen rökte i sin ungdom, hur många tv-licenser som är missade eller om de någon gång tar flyget i stället för tåget.

Det lurar en förrädisk moralism i frågeställningarna.

Då finns det sannerligen allvarligare förseelser, för att inte säga ren brottslighet, att dra fram ur riksdagens korridorer. Aftonbladets granskning som går under namnet "Maktens kvitton" är skolexempel på vad väljarna har rätt att få veta om de förtroendevalda. Några exempel:

* Riksdagsledamoten Patrick Reslow (SD) har efter Aftonbladets granskning delgivits misstanke om sju fall av bedrägeri. Han har bokat dyra resor för sig och sin familj vid 22 tillfällen, bland annat en lyxsvit i Singapore. Resor som betalats av skattebetalarna.

* Även ex-ledamoten Stefan Jakobsson (SD) misstänks för flera fall av bedrägeri. Han jobbar fortfarande kvar på partiets kansli. Jakobsson är påkommen med att ha åkt taxi för 330 000 kronor och också ha lyft traktamenten och låtit riksdagen betala hotell när han varit på privat "glitterfest" hos Jimmie Åkesson.

* Liberalernas Emma Carlsson Löfdahl fick lämna L när det uppdagades att hon trixade med bostadsavdragen. Sedan dess har hon plockat ut 400 000 kronor i lön, utan att vara på jobbet. Men på tisdagen dök hon upp, ovillig att svara på frågor. Carlsson Löfdahl utreds också för bedrägeri.

En icke brottslig handling men däremot intressant, står den moderata ledamoten Marléne Lund Kopparklint för. Hon har försökt dra av kläder och tandblekning i sin deklaration (som nödvändiga för att hon skulle komma in i riksdagen). Skatteverket nekade men det säger en del om Kopparklints förhållande till skatt. Och kanske också till sin politiska kandidatur.

Ingen kräver att en toppolitiker ska ha ett helt oförvitligt förflutet. Men det är önskvärt att riksdagen inte befolkas av brottslingar. Och att riksdagsledamöter har ett respektfullt förhållande till arvode och förmåner. Annars finns risk att betalningsviljan till det allmänna avtar.

Hur förbrukat de enskilda politikernas förtroendekapital är, visar sig vid nästa val.

Annons