Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjölund: Vad är väl en fängslad svensk mot en plats i FN:s säkerhetsråd?

Artikel 65 av 65
Fikru Maru
Visa alla artiklar

Lilian Sjölund har läst Peter Alestigs "Fem år av fångenskap", om hjärtläkaren Fikru Marus kamp för sitt liv och för rättvisa. En varm berättelse om familj och vänskap. Och en chockerande bekräftelse av hennes farhågor om svensk utrikespolitik.

Annons

Diplomatin var inte bara tyst, den var obefintlig. Vad är en svensk medborgare mot en plats i FN:s säkerhetsråd? Hart när ingenting.

Vilket sammanträffande ändå. Den 10 oktober släpptes boken "Fem år av fångenskap" (Ordfront) som skildrar hjärtläkaren Fikru Marus orättfärdiga fängslande och kamp för rättvisa i sitt gamla hemland Etiopien.

Dagen därpå tillkännager den norska Nobelkommittén att årets fredspris tilldelas den etiopiske premiärministern Abiy Ahmed. Det är inte alltid man förstår kommitténs val, men den här gången är syftet glasklart: Abiy Ahmed har slutit fred med Eritrea och genomfört fler demokratiska reformer än någon någonsin tidigare. Hoppet ställs till honom: Måtte människorna på Afrikas horn någon gång få uppleva lugn och ro, fred och frihet. Som att säga, fortsätt på den inslagna vägen, för den är lång, full av hinder, men ska någon lyckas är det du.

Jag kunde inte fråga Fikru Maru vad han tyckte om valet eftersom det inte var offentliggjort. Men nu har jag läst boken och vet att Fikru Maru har fredspristagaren att tacka för sin frihet.

"Fem år av fångenskap" skildrar ökenvandringen dit. Henri Charrières roman Papillon eller Alexandre Dumas Greven av Monte Cristo, de där man sträckläste som tonåring för att få se utgången på nästa sida, i nästa kapitel – Fikru Marus öde, skildrat genom Peter Alestigs journalistiska berättarteknik har samma effekt på mig. Och då vet jag ändå hur det går innan jag öppnar pärmarna. Ett givet filmmanus.

Men det är de där svaren jag söker som jag inte fick under de här fem åren när jag försökte väcka opinion kring hjärtläkaren och sedan länge, svenske medborgaren Fikru Maru. Hur överlevde han bland vägglöss, kackerlackor och oberäkneliga vakter med skarpladdade vapen? Hur klarade han motgång på motgång, uppskjutna rättegångar, besked och kontrabesked, idiotiska regler och förnedrande behandling? Hur står en läkare ut med att ens medfångar misshandlas och torteras med de mest djävulska metoder, utan att få hela och läka?

Det finns människor och så finns det stora människor. Jag tror Fikru Maru tillhör de senare. Med en inte helt odramatisk levnadshistoria i bagaget lyckas han göra vardag av hopplösa förhållanden. En penna, en bit papper skapade nya rutiner. Att smuggla ut dagboksanteckningar prövade uppfinningsrikedomen.

Som att bokföra hur många vägglöss han lyckas knäppa varje natt. Eller se hur många varv han kan springa på fängelsegården innan han stupar.

Men han äger också ett slags tillit till sina medmänniskor. Försöker läsa av vem som är vän, vem som är fiende, vem som är att lita på och vem som genom falskhet försöker överleva på andras bekostnad.

Räddaren i nöden är tveklöst den yngre dottern, Emy Maru. Som pendlar mellan Addis Abeba och Stockholm, som får vredesutbrott på fängelsevakterna, som varje dag står med Lingongrova, lax och potatis vid fängelseporten, som ligger på en madrass (från Clas Ohlson) på sjukhusgolvet när Fikru Maru blir svårt lungsjuk. Hon vakar över sin far och räddar livet på honom när ett dränage lossnat ur lungsäcken. Pappan har ångest över vad han utsätter sin dotter för, hon borde vara i Sverige och gå klart sin läkarutbildning. Emy svarar med villkorslös kärlek och lojalitet och gör ännu ett ambassadbesök, mejlar ännu en tidning, trycker på hos UD.

Lika vackert och rörande som familjebanden skildras, lika skamlig känns svenska regeringens agerande. Fem år är lång tid, även för en opinionsbildande journalist att ta hänsyn till den tysta diplomatin. Flera gånger krävde jag något slags action från regeringen. Allra helst eftersom både utrikesminister Margot Wallström (S) och statsminister Stefan Löfven (S) besökte Etiopien ett antal gånger under Fikru Marus fängelsetid. Men fick aldrig något svar.

Sa jag att det här är ett filmmanus? Våld och kärlek, omänskliga uppoffringar och korruption, storpolitik och orubblig vänskap. Och mitt i allt en stor människa.

Fikru Maru ställde till och med in ett livsviktigt läkarbesök för att utrikesministern påstods vara på väg till fängelset, till den svenske medborgaren. Men Margot Wallström valde att ta ett flyg hem i stället: Hon hade mycket på agendan.

Svenska UD gömde sig under hela den rättsliga farsen bakom orden: Vi kan inte lägga oss i ett annat lands rättsprocess. Men det kunde tydligen EU som genom en resolution krävde att bland annat Fikru Maru omedelbart skulle släppas.

"Vi vill inte förstöra relationerna mellan länderna, Fikru. Etiopien är viktigt för Sverige. Och du vet, både Sverige och Etiopien siktar på att komma in i FN:s säkerhetsråd. Det är viktigt för oss." En Margareta från ambassaden förklarar för den svenske fången. Och så här i efterhand för oss alla andra.

Den tysta diplomatin var ingen diplomati alls. Fikru Maru offrades för att Sverige jämte en diktaturregim skulle kunna sitta och fjädra sig i säkerhetsrådet. En handläggning som inte direkt förgyller ett numera före detta statsråds cv. Kan vara värt att notera tills nästa gång UD yrar om tyst diplomati.

Sa jag att det här är ett filmmanus? Våld och kärlek, omänskliga uppoffringar och korruption, storpolitik och orubblig vänskap. Och mitt i allt en stor människa.

Något för oss som älskar lyckliga slut.