Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjölund: Svensk press säger aldrig tack och förlåt

"Mediedebatten landar förhoppningsvis i att det existerar en diskrepans mellan journalistik och aktivism. Seriös media måste ha modet att vara just seriös. Sann och relevant." Lilian Sjölund har läst Fredrik Virtanens Utan nåd.

Artisten Laleh hävdar just nu i varenda radiokanal att det enda hon är säker på är "Tack, förlåt". Att medge att man handlat fel och be om ursäkt tyder på en viss mognad, ödmjukhet och kanske storsinthet. Är man stor och stark måste man vara snäll, som vi lär våra barn genom att som första tidning sätta Bamse i händerna på dem.

Tacksamheten brukar komma med åldern och svåra prövningar. När allt där utanför försöker knäcka en finns bara kärleken kvar, till barnen och till partnern som står vid ens sida. Det går inte att försörja sig på, men det är en livlina att knyta runt midjan när ångesten tvingar till milslånga promenader i vinternatten.

Den mörka och kylslagna.

När ett kraftfullt mediedrev tillintetgör den enskildes liv, när eftertanken och pressetiken får stå tillbaka för känslan av att man befinner sig i en revolution man inte vill skildra utan vara en del av, när känslor blir viktigare än fakta, när publiceringens syfte mer ser ut som en dolkstöt mot konkurrenten än en av allmänintresset påkallad angelägenhet – just då, precis då, skulle det sitta fint med ett förlåt.

Läs gärna: Dömd av folkdomstolen

Just nu pågår en välbehövlig debatt inom svensk media om vad det egentligen var som hände under metoo-upproret. Upphovet till diskussionen är journalisten och författaren Fredrik Virtanens nyutkomna bok "Utan nåd – en rannsakning", utgiven på det norska förlaget Gloria Forlag AS.

Man kan säga att Virtanen tar på sig uppdraget att med nästan chockerande hudlöshet leverera den andra sidan av metoo-myntet. En berättelse inifrån, från dem som sociala och seriösa medier i en ohelig allians surrade vid skampålen. Medieprofilerna, politikerna, teaterdirektörerna, kulturprofilerna, skådespelarstjärnorna – de manliga tolvtaggarna som skulle fällas.

När journalistiska drev avslöjar maktmissbruk, där journalistiken bygger på fakta och vederhäftiga källor, gör den sitt jobb. All metoo-journalistik går heller inte att avfärda. I vissa avseenden har den gjort mer skillnad än skada. När den varit väl underbyggd.

Men det här är Virtanens egen berättelse. De som fortfarande sitter på de anklagades bänk, trots frikännanden ända upp i hovrätten, trots Pressens opinionsnämnds massfällningar av samtliga drakar, torde känna igen sig.

Kommer han att få upprättelse? Kommer han att få en ursäkt? Kanske.

Pendeln har svängt, sägs det. Eftertankens kranka blekhet har infunnit sig, påstås det.

Ändå tveksamt i en samtid som är fixerad vid skuld och skam. Ingen tvekar längre ett endaste ögonblick inför att kasta den första stenen. Karaktärsmord blir underhållning.

Intresset för patriarkala strukturer i samhället har avtagit. Nu har vi istället kikarsiktet inställt på "miljö- och klimatbrottslingarna".

Flyger du? Sopsorterar du? Röker du offentligt? Ingen elbil? Hur klimatkompenserar du? Är du tillräckligt panikslagen?

Många av Virtanens analyser stämmer till eftertanke, men framför allt en: Det är det här som händer när journalister blir aktivister.

De rättfärdigas metaforer har varit talrika: En revolution kräver sina offer. Man måste knäcka några ägg för att få till en omelett. Många av Virtanens analyser stämmer till eftertanke, men framför allt en: Det är det här som händer när journalister blir aktivister.

"Flera säger sig helt undvika känsliga ämnen, några pratar om att ha skapat sin egen trygga filterbubbla för att slippa trakasserier och psykisk ohälsa. Uttalade feminister har till exempel önskat diskutera #Metoo-uppropet ur ett rättssäkerhetsperspektiv, men inte riktigt orkat då det har väckts hat i diskussionerna."

Ett utdrag ur Civil rights defenders rapport När samhället tystnar, som publicerades i veckan. Precis. Vem vill hamna på fel sida, som journalisten Lina Makboul när hon gjorde sitt jobb i Uppdrag granskning.

Några var vi som försökte. Jag upptäcker en lista i Utan nåd: Kjell Häglund, Åsa Linderborg, Lilian Sjölund, Anne Ramberg och Mats Svegfors. En vindpust i jämförelse med den namnkunniga orkan som ringde ner granskningsnämnden och postade sin mer eller mindre raffinerade indignation i sociala medier.

Boken har kallats en hämnd av vissa recensenter. Och vem skulle kunna klandra författaren: En gammal våldtäktsanklagelse, som polisutretts och lagts ned, dras upp igen av den anklagande. De stora rikstidningarna hänger på, namnpublicerar, far med skvaller och rena lögner, uppslag på uppslag.

Så börjar vandringen i Hades, som vore den iscensatt av Franz Kafka själv.

Utan nåd är skriven utan nåd, inte minst när det gäller författarens egna tillkortakommanden. Det är en rasande uppgörelse, det är driven journalistik från en man som ställer sig upp på nio. För att överleva. För barnens skull.

Mediedebatten landar förhoppningsvis i att det existerar en diskrepans mellan journalistik och aktivism. Seriös media måste ha modet att vara just seriös. Sann och relevant.

Säg förlåt, någon.