Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjölund: Sorgen är tung men inte kunskapen att det går att göra skillnad

Annons

Någon sa: Hon var en folkkär intellektuell. Och jag tänker... precis så. Det finaste eftermälet en människa i Sverige kan få. Och det svåraste att uppnå. I vår samtid.

Sara Danius, Svenska akademiens före detta ständiga sekreterare, författare och litteraturforskare är död. Beskedet berör smärtsamt, trots vetskapen sedan en tid att sjukdomen kommit tillbaka – den som hon öppet berättat om. Den där cancern som drabbar kvinnor urskiljningslöst, kvinnor vi inte känner och kvinnor i vår omedelbara närhet. Just i oktobermånaden, då den uppmärksammas speciellt i samma färg som Sara Danius klänning, den hon bar på sin sista nobelfest 2018.

Kanske inte alla har läst hennes essäer. Kanske inte alla är insatta i hennes litteraturforskning.

Men alla bländades av henne snille och smak, hennes briljanta formuleringsförmåga, hennes integritet och hennes ärliga vilja att göra rätt.

En feministisk ikon som gav oss tron på systerskapet tillbaka.

Den där bilden som etsat sig fast. När Sara Danius tvingats bort från sin post och en annan Sara, Stridsberg, krokar arm med sin kollega och vän. Tillsammans lämnar de börshuset. Med högburna huvuden.

För Sara Danius förlorade varken slag eller krig. Hon lämnade en sargad och vanärad Akademi som senare tvingades fullfölja det saneringsarbete hon satt igång.

Den 19 april 2018 samlades kvinnor i alla åldrar på Stortorget, iförda knytblus. Som en homage till Sara Danius. Skandalen kring Svenska Akademien var på något sätt ofattbar för den moderna kvinnan, men ändå smärtsamt lätt att känna igen. De där patriarkala strukturerna som omhuldats av de aderton som en sista manlig bastion. Feminister är sannerligen inte alltid överens, men kring Sara Danius slöt alla upp.

Man kan fundera kring vad det är som gör att någon så förbehållslöst samlar till total uppslutning.

Den knivskarpa skärpan, givetvis. Men också humorn. Att hålla sig med ett alter ego vid namn Gittan P Jönsson som på bred skånska far fram som en ångvält (Danius egna ord) tyder på en oefterhärmlig kvickhet. Och självdistans, något som samtliga föregångare på ständige sekreterarstolen led (och lider) plågsam brist på.

Det är tungt att bära sorg men aldrig kunskapen om att det går att göra skillnad.

Men mest är det modet. Att våga ställa sig upp mot dem man vet kan krossa en. Och att våga ta sådan plats i rummet med sina kreationer att alla andra närvarande fått kippa efter andan.

Det fanns så mycket mer vi behövt lyssna till. Fler briljanta texter att reflektera kring.

Alla rörelser behöver sina förebilder. Feminismen har sin i Sara Danius. Det är tungt att bära sorg men aldrig kunskapen om att det går att göra skillnad. I det stora men också i det lilla. Allt som behövs är lika delar mod, skärpa och ... humor.