Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjölund: Skyll inte skolans kris på präster och imamer

Lärarbristen som ett gigantiskt samhällsproblem drabbar självfallet landsorten allra hårdast. I Ljusdals kommun till exempel, är endast 58 procent av lärarna behöriga.

Så varför vill Socialdemokraterna att vi nu ska fokusera på religiösa friskolor? Civilministern skriver stort uppslagna debattartiklar om sina förskräckande erfarenheter från Iran (?) och det kallas till välbesökt presskonferens med betongförslaget "Förbjud religiösa friskolor!".

Public service är inte sämre än att de samma dag levererar en undersökning från Novus/SVT som visar att tre av fyra svenskar vill slå igen klassrumsdörren framför näsan på varje religiös yttring. Bland män och LO-medlemmar är siffran ännu högre.

Eller som Ardalan Shekarabi (S) så försåtligt uttrycker det: "I svensk skola ska det vara lärare och pedagoger som styr, inte präster och imamer."

Underförstått, i vissa klassrum finns det alltså inga lärare utan där står kyrkans, synagogornas och moskéernas män och mässar om en helt ovetenskaplig och indoktrinerande världsbild dagarna i ända.

Tillåt mig tvivla.

Det finns ett 70-tal religiösa friskolor i Sverige. Några av de första startades av Livets ord, merparten av dem är kristna. Ingen stor andel alltså, av alla grund- och gymnasieskolor i Sverige.

Att i det läget dundra på om religiösa friskolor, känns som en skenmanöver.

Att vi har problem med grundutbildningarna i Sverige, det skriver de flesta under på. Sjunkande resultat i internationella mätningar, allt färre som klarar gymnasiet, allt fler som hoppar av i förtid, många nyanlända elever som kämpar för att få rätt resurser att tillgodogöra sig undervisningen på ett nytt språk och sist men inte minst – en växande lärarbrist.

Att i det läget dundra på om religiösa friskolor, känns som en skenmanöver. Att skickligt försöka undvika att lösa de komplexa knutarna genom att sätta medialt fokus på en perifer fråga.

I en debattartikel av Lärarförbundet, publicerad i Gefle Dagblad 13 mars, hävdar man att lärarbristen inte är en omöjlig ekvation. Det är inte yrket i sig som är problemet, det är villkoren som brister.

Stora pensionsavgångar, lågt söktryck till lärarutbildningarna och många som lämnar lärarjobbet i förtid har skapat krisen.

Om två år kommer det att saknas 60 000 lärare! Det betyder att varken Bollnäs som i dag har 59 procent behöriga lärare, eller Nordanstig med 60 procent behörig skolpersonal, kan se framtiden an med tillförsikt. (siffror från Skolverket)

Naturligtvis framhåller facket lönerna som en avgörande faktor till att så få väljer lärarbanan. Och självfallet ligger det en del i att unga människor kanske hellre väljer en utbildning som ger 10 000 kronor mer i lönekuvertet om man ändå ska ta studielån för fyra år på universitetet eller högskolan.

Men det är inte bara lönen som är avgörande: arbetsmiljön, kreativa arbetsuppgifter och inflytande är nog så viktigt.

Hudiksvall har högst andel behöriga lärare i Hälsingland (68 procent). Om det beror på att kommunen erbjuder särdeles bra arbetsplatser på sina skolor kan förbli osagt. Men det torde vara det enda man kan göra på kommunal nivå, att locka med skolor som har en bra arbetsmiljö, utvecklande arbetsuppgifter och helst (vetgiriga elever).

Det är vad debatten borde handla om; skillnaden på bra och dåliga skolor. Utveckla de förra, stäng de senare.