Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjölund: Public service borde kunna ta debatten – ängsligheten tyder på något annat

Annons

Självfallet måste vi kunna debattera Sveriges television, Sveriges Radio och Utbildningsradion. Allra helst nu när licensavgiften är borttagen och mediehuset i stället finansieras via skattsedeln. Lite torftigt uttryckt så blir det alltid en simpel frågeställning likt "vad fan får jag för pengarna?".

Men också i kontexten av att hela medielandskapet genomgått en omvälvande förändring sedan Svt:s första kanal startades eller SR började sina sändningar i etern.

Människor tittar i dag på tv och lyssnar på radiodokumentärer och poddar i sina mobiler, datorer eller läsplattor. När SVT:s utbud inte räcker för den enskilde laddas streamingtjänster hem; vi konsumerar filmer och serier, kosta vad det kosta vill.

Ingångarna är lite olika i utfallen. Beroende på vilken agenda kritikern har. För det ska man ha klart för sig, har man för avsikt att förändra det politiska landskapet, ja kanske till och med den demokratiska spelplanen, är media i allmänhet och public service i synnerhet det självklara målet att skjuta in sig på.

Fortfarande spökar professor Kent Asps rapport om journalisters partisympatier. Från 2005. Urvalet har ifrågasatts, men försvarats av professorn och det kan vi lämna därhän. Men det märkliga är att högerpolitiker lyckats hålla liv i "sanningen" att ett oproportionerligt antal journalister i Sverige är miljöpartister. För många sympatiserar också med Vänsterpartiet, följaktligen för få med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Hårdraget går det att konspirera om vid varje nyhetssändning. Den intervjuade nationalekonomen är sosse, mannen på gatan är kommunist, klimatforskaren troligen miljöpartist och så vidare. Det här är ett underkännande av journalisternas professionalitet som haft framgång, inte minst i sociala medier. I en jämförelse hör man sällan att lärare, jurister eller läkare avkrävs offentlig politisk avbön. Yrken som kan ha ett oerhört inflytande på den enskilde men där vi tar för givet att den politiska tillhörigheten inte påverkar yrkesutövningen.

Därför granskade vi Moderaternas skattepolitik. Som om det vore ett orimligt journalistiskt jobb att göra.

Efter Moderaternas stämma ägnades samhällsprogrammet Agenda åt partiet och dess skattepolitik. Tätt följt av en artikel på sajten med rubriken: Därför granskade vi Moderaternas skattepolitik. Som om det vore ett orimligt journalistiskt jobb att göra.

Även om svenska folket fortfarande ser vården som den viktigaste politiska frågan så ägnas största delen av alla partiledardebatter åt migration och integration, med brottslighet som en het uppstickare på senare tid. Som ett slags ängsligt försvar av opartiskheten: Titta vi är inte vänsterliberaler!

Visst måste man likt Kristdemokraterna kunna diskutera public service inriktning utan att gå in på specifikt innehåll och lite svepande tala om krimskrams. Sändningstillstånden är generella. Frågeställningar kan vara:

Varför konkurrera med reklamkanaler som livnär sig på dokusåpor och flamsiga lekprogram?

Varför konkurrera med kanaler som har råd att köpa in dyra sportevenemang via sponsorintäkter?

Och varför konkurrera med dagspress med långa textreportage och opinionsmaterial på de egna sajterna?

Ett stark public service är viktigt. Men det förutsätter kvalitet. Diskutera gärna, men låt proffsen styra tablån.

Och nej, Bolibompadrakens partitillhörighet får förbli en valhemlighet.