Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjölund: Pappa dog på jobbet – en tragedi inga barn ska behöva uppleva

En enkel princip i ett väl utvecklat samhälle borde förstås vara: Ingen ska behöva dö på jobbet.

Men trots politiska arbetsmiljöstrategier, nollvisioner och en allmänt ökad medvetenhet om säkerhet, så händer det fortfarande i Sverige. Även om det i ett historiskt perspektiv, förstås, blivit mycket bättre.

Men nollvisionen är än så länge enbart en vision. Faktum är att 2019 hann bara bli några timmar gammalt så avled en chaufför i Helsingborg när han lastade sin långtradare.

48 arbetstagare förolyckades på jobbet (enligt Transportarbetaren) under förra året. Det är nästan ett dödsfall i veckan.

Helahälsingland.se:s granskning överensstämmer med annan svensk statistik: Det är företrädesvis männen som dör på jobbet och det är inom den tunga industrin, byggsektorn och yrkestrafiken som de flesta dödsolyckorna inträffar – det vill säga mansdominerade arbetsplatser.

I de flesta fall blir det ett rättsligt efterspel, men det kan vara svårt att hitta någon direkt ansvarig. Arbetsmiljölagen är kanske inte glasklar och vem är ansvarig för att se till att säkerhetsföreskrifterna följs? Alternativt, är schemat så pressat att viktiga rutiner hoppas över för att hinna – vem är ansvarig då? Känner ens mellancheferna till (som är ansvariga både nedåt och uppåt) vad delegationen av arbetsmiljöansvaret innebär? Eller borde det vara så, som vissa arbetsrättsjurister hävdar, att det inte är enskilda chefer som ska ställas till svars utan hela verksamheten?

Jag vet också hur det är att växa upp i en familj där sorgen aldrig riktigt släpper.

Året var 1964, det närmade sig jul och pappa kom aldrig hem från gruvan det skiftet. Så i ett slag ändrades livsförutsättningarna för hans änka och fyra barn. Jag var bara tre år och kan inte urskilja vad som är verkliga minnen eller en efterhandskonstruktion av berättelserna som omgärdat familjetraumat. Men jag vet att mamma fick besked om att man nu åtgärdat det tekniska felet så att en liknande olycka inte kunde ske igen. Jag vet också hur det är att växa upp i en familj där sorgen aldrig riktigt släpper.

Oavsett livränta och nya glädjeämnen. Tanken finns alltid; tänk om inte...

Det kan man ha i åtanke när man läser den opersonliga statistiken, noterar de svarta rubrikerna eller när man blåser förbi ett vägarbete i alldeles för hög fart: Det är en tragedi att en människa dör på sitt arbete och i de flesta fall drabbar det flera anhöriga. För livet.

2016 presenterade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) en arbetsmiljöstrategi. Det är här nollvisionen om dödsolyckor återfinns. Också den psykosociala arbetsmiljön får ett alldeles eget kapitel. För det är när den fallerar som vi hittar kvinnorna – i sjukskrivningsstatistiken. Om möjligt ännu svårare att avgöra vem som är ansvarig, om en anställd blir så sönderstressad att det inte ens går att jobba kvar. Och i värsta fall avlider av följdsjukdomarna.

Underskatta inte en god arbetsmiljö. I många avseenden kan den vara livsviktig.