Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjölund: På känslan av otrygghet biter sällan fakta

Att kvinnor känner sig allt otryggare är ett obestridligt faktum.

Annons

Det går aldrig att argumentera mot känslor. En människa kan inte beslås med att känna fel.

Men lite försiktighet med känsloundersökningar måste ändå anmodas. De blir annars lätt en självuppfyllande profetia. Och fel använt, piskar upp en stämning i det politiska samtalet som inte är helt med sanningen överensstämmande. Tvärtom, rädslan och otryggheten ökar, kanske helt i onödan.

En undersökning som visar en accelererande känsla av otrygghet kan efter hand, om man inte ser upp, förvandlas till ett faktum: Det har blivit allt otryggare för kvinnor att vistas utomhus. Och det är faktiskt inte det som Brottsförebyggande rådets (Brå) undersökning visar.

Dessutom kände sig kvinnorna ungefär lika otrygga 2006 när Brå gjorde motsvarande enkät, vilket i och för sig inte är någon tröst. Snarare visar det att samhällsplanerarna inte tar oron på allvar då det med relativt enkla grepp går att öka känslan av trygghet.

*Ökad belysning i parker och på gator. Ta bort buskage och annat som skymmer sikten i stadsplanerade områden.

* Ökad polisiär närvaro vid evenemang och stökiga krogkvällar när de flesta våldsbrott sker.

* När nya bostadsområden planeras, differentiera boendet så att olika åldersgrupper och sociala skikt blandas. Variera etableringar i områdena så att inte allt stänger en viss tid, eller blir helt folktomt. Bygg mot gatan så att fler ögon ser, som stadsarkitekten uttrycker det.

Naturligtvis har den senaste debatten om sexualbrott påverkat den allmänna trygghetskänslan. Och också det faktum att antalet anmälningar ökat, som dessvärre möts av en sämre uppklaringsprocent.

I årets undersökning är det unga kvinnor i åldern 16-24 år, samt 74 år och äldre som är otryggast. Det ligger ganska mycket i polischef Carin Götblads svar: Kunskap om de faktiska riskerna måste spridas.

Det vill säga, det är de unga männen som löper störst risk att utsättas för våldsbrott i offentliga miljöer. Om antalet vapen minskar i de utsatta områdena blir naturligtvis människor tryggare. Även om de flesta som faller offer för gängskjutningar är gängmedlemmar, vill ingen riskera att komma i vägen. Att grovt kriminella gäng härjar i vissa städer sprider otrygghet i hela landet.

Fortfarande är det så att kvinnor lever farligast i det egna hemmet. Att 15-18 kvinnomord varje år utförs av en närstående är ett faktum som kräver en mycket större diskussion. Och på djupet politisk vilja att förändra, såväl i polisens bemötande av de utsatta, som att tidigt upptäcka eventuella förövare.

Det är ingen känsla utan ren fakta.

Fler ledare om kvinnobrott och otrygghet: Skjutningarna sätter hela landet krisläge

Tova var unik men inte kvinnohatet som dödade henne

När blir grabben en kvinnomisshandlare?