Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjölund: När våra hem och marker brinner hjälps vi åt – spar debatten till eftersläckningen

Artikel 72 av 297
Skogsbränderna i Hälsingland sommaren 2018
Visa alla artiklar

Annons

I krisen prövas vännen. Är krisen tillräckligt stor brukar vardagsträtor läggas åt sidan och samling kring de större värdena ena en nation.

Men inte i Sverige. Och inte ett valår helt uppenbart. Det är inte smickrande för partierna och det ökar inte politikens trovärdighet. Om inte läget vore så allvarligt skulle man nästan kunna se komiken i hur argumenten kring brandkatastrofen som drabbat Hälsingland bytt mun från 2014 (som också var ett valår) när Västmanland eldhärjades.

I sociala medier försöker man naturligtvis slå något slags bottenrekord i att hitta syndabockar och de främlingsfientliga krafterna lyckas till och med att hitta brandorsaken hos de afghanska ensamkommande ungdomarna. Det är snudd på något slags enfaldsrekord och inget att bry sig om. Givetvis.

Värre är tongångarna hos de etablerade partierna. Oppositionen var snabb att kritisera statsministerns semester. Beatrice Ask (M) hävdade till och med att om inte regeringen subventionerat elcyklar hade vi haft råd med egna brandbekämpningsflyg.

Regeringen gör helt enkelt för lite medan oppositionen får kritik för att vara opportunistisk och försöker vinna billiga, politiska poäng.

Dagens Nyheter visar i en artikel på fredagen att argumenten var exakt desamma 2014. Men då var det Alliansen som gjorde för lite, statsministern (Fredrik Reinfeldt, M) avbröt inte sin semester tillräckligt snabbt och Åsa Romson (MP) var arg för att Sverige kallade på italienskt brandflyg.

Same, same, but different?

Nu har Stefan Löfven (S) samlat sig och varit i Ljusdal och Annie Lööf (C) är på plats i Hälsingland på fredagen. Ingen förväntar sig att de ska släcka bränder, men det är bra att de skaffar sig en uppfattning om katastrofens omfattning.

Det finns också en poäng för politiker i maktposition att se vad det är som enar nationen: Räddningstjänstpersonal som bokstavligen sliter i sitt anletes svett för att rädda vad som räddas kan, civilsamhället som på en given signal organiserar sig med kaffekokning, myggstift och pizzaleveranser, människor som får evakueras ur sina hem där de bott i generationer och skräcken för att husen kanske inte står kvar när de kan återvända, skogsägare som ser sina älskade marker brinna upp, grannkommuner och sydliga län som skickar professionell och ideell hjälp.

Och allvarligt, vad är själva poängen med ett EU-medlemskap om vi inte kan ta hjälp från de länder som har den utrustning vi just nu behöver?

Det är självfallet så att det finns tid för kritik och utvärdering. Om vi har en myndighet för samhällsskydd och beredskap, varför har inte dess chef befogenhet att till exempel snabbt ta hjälp av försvaret?

Men spar debatten till eftersläckningen och koncentrera de politiska krafterna till konkret hjälp och understöd till alla drabbade landsändar.

Och gläds under tiden med oss åt dagens mest efterlängtade rubrik: Kårböle är räddat!