Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjölund: När blev dålig munhygien en okänd riskfaktor?

Fri tandvård till alla! Ropen kan skalla hur mycket som helst, men finns det någon realism i retoriken? Lilian Sjölund hamnade i en infekterad debatt.

Annons

Fri tandvård, svenskens tandhälsa och huruvida vi ska kalla det en klassfråga eller inte, blev på tisdagen ett hett debattämne. Jag var delvis själv orsaken, med ett kanske för raljant inlägg.

Anledningen var ett inslag på P4 Gävleborg som uppmärksammade ett extremt fall av tandlossning.

Frågan om att införa fri tandvård, jämställt med fri sjukvård, blossar upp med jämna mellanrum. Just nu är det Vänsterpartiet som driver saken hårdast, som en klassfråga. Men även Socialdemokraterna är inne på en reform. Tidigare sjukvårdsminister Annika Strandhäll (S) har initierat en utredning som ska presenteras i mars 2020.

Hon presenterar inga siffror på vad en sådan reform skulle kosta men Handels räknade på det inför valet 2018: I runda slängar skulle det bli en sammanlagd utgift för staten på 25 miljarder kronor. Per år. Redan 2005 kom Handelns utredningsinstitut fram till 20 miljarder kronor, så 2018 års uppskattning är nog i underkant. En mer realistisk siffra 2020 är mellan 30 och 40 miljarder. Bedömare är övertygade om att kostnaderna skulle skena då överbehandling med tandreglering och implantat skulle explodera. Helt nya regler och ny styrning skulle krävas.

Vem utreder och tar ansvar för den frågan?

Det kan vara en av anledningarna till att frågan debatteras högljutt, men verkstaden uteblir. För var ska man hitta de pengarna i ett sjukvårdssystem som redan har svårt att klara sina åtaganden, där vårdköerna växer och där kvaliteten på vården är helt beroende av var du bor i landet?

Och var ska man hitta tandläkarna och tandhygienisterna? 8000 går eller har gått i pension mellan 2014-2024. Ett larm som kommit från Socialstyrelsen i flera år, men som ingen tagit på allvar. Nu står tandläkarpraktikerna tomma i stora delar av Norrland.

Läs också: Miljarder till välfärden men vem ska göra jobbet?

Vad det också går att vända sig emot, är att situationen i nationen framställs som att vi inte har någon tandvårdsförsäkring alls. Barn och unga har fri tandvård tills det år de fyller 24 år. Det är en fantastisk förmån att fostras under så lång tid i vad god munhygien och regelbunden tandvård betyder.

Socialstyrelsen konstaterar i sin senaste rapport: Tandhälsan bland unga fortsätter att förbättras. Andelen kariesfria 19-åringar ökade och Sverige står sig väl sett ur ett internationellt perspektiv. Tandhälsan bland vuxna utvecklas fortsatt positivt. Samtidigt är god tandhälsa, tandvårdskonsumtion och behovet av tandvård ojämlikt fördelat i befolkningen. Bland asylsökande och nyanlända förekommer ett stort och ofta akut tandvårdsbehov, jämfört med övrig befolkning.

Och enligt Folktandvården, vårdguiden, är främsta orsaken till tandlossning en infektion i tandens upphängningsorgan. Obehandlad leder infektionen till bennedbrytning. Bästa sättet att undvika detta är en god munhygien (och med detta menas inte bara tandborstning utan regelbundna besök hos tandhygienisten). Andra orsaker kan vara stress, muntorrhet, rökning, snusning, diabetes, graviditet och funktionshinder.

Så varför provocerar den slutsatsen?

Om det finns brister i kunskapen om hur man förebygger en god tandhälsa är det väl där insatserna ska sättas in, i förskolan och skolan? på BVC där föräldrar går med sina ännu tandlösa småttingar. Och på äldreboendena där demens och andra sjukdomar gör att man inte klarar det själv längre. Det kan dessutom förhindra lidandet hos den enskilde. Vuxna, arbetsföra kan knappast tvingas till tandläkaren/tandhygienisten vartannat år även om 63 procent av den vuxna befolkningen under tvåårsperioden 2014–2015 besökte tandvården för undersökning. I Halland (som alltid är bäst ur ett hälso- och sjukvårdsperspektiv) var det hela 70 procent av de vuxna som gick till tandläkaren.

Socialtjänsterna går för övrigt ofta in och hjälper patienter till tandvård, när den egna ekonomin inte räcker.

Men visst, hittar staten 40 miljarder och 8000 tandläkare någonstans och har en plan för hur hela tandvårdssystemet ska omregleras, så kan frågan diskuteras. På riktigt. Annars blir det bara retorik. Och det hjälper inte dem som har sämst tandstatus.