Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjölund: Mäns våld mot kvinnor har aldrig varit accepterat – ska brottet prioriteras nu?

Annons

De blir inte riktigt tagna på allvar. Kanske får de skylla sig själva. Inte är det heller riktigt statusfyllt att som polis försöka få till en gedigen utredning, som leder till åtal och fällande dom. Trasiga kvinnor som låter sig misshandlas psykiskt och fysiskt, år ut och år in, vari ligger utmaningen, liksom? Lite tuffare då att spränga kriminella gäng som skjuter på rivaliserande kriminella gäng.

Förstås väldigt tillspetsat. Men den vinklade frågeställningen på söndagskvällens Agenda (SVT) var just varför politik och polis inte lägger lika stor kraft på våld i nära relationer som den organiserade brottsligheten. Inrikesminister Mikael Damberg (S) sköt in ett rimlig konstaterande: Inte heller media fokuserar i samma utsträckning på Initiativ gryning som på Operation rimfrost. (Min tolkning)

Man kanske inte behöver ställa grov brottslighet mot en annan form av grov brottslighet. En polismyndighet har flera enheter och alla jobbar inte med samma sak. Eller som det klyschigt brukar upprepas: Man måste kunna ha flera tankar i huvudet samtidigt. En strid om resurser, självfallet, men också ett tryck utifrån. Politiskt och samhälleligt.

Är det okej att polisen inte alls skickar en hel arsenal av tekniker och utredare när en anmälan om grov kvinnomisshandel kommer in?

Accepterar vi att det dör 16 kvinnor om året, som ett resultat av våld i nära relationer? Är det okej att polisen inte alls skickar en hel arsenal av tekniker och utredare när en anmälan om grov kvinnomisshandel kommer in? Eller i alla fall inte jämförbar med den utryckning som rutinmässigt görs vid andra former av grov brottslighet. Uppklarningsprocenten är tolv av anmälda brott som handlar om kvinnovåld – är vi nöjda med utfallet?

Läs också: Ingen tröst För Tovas anhöriga men polisen fick dyrköpt lärdom

Tydligen inte. Målet kan förstås inte vara annat än noll. Men begreppet nolltolerans riskerar att urvattnas när det används i tid och otid. Om det inte fylls med nya metoder, handlingsplaner och ett nytt förhållningssätt till själva brottsoffren. "Familjeangelägenhet". Låt oss lägga den aspekten i soptunnan.

På flera håll i världen har man fått nog. Kvinnor demonstrerar, skanderar och protesterar. På gator och torg, i parlamenten. I Chile, i Belgien och i Spanien. Det senare ett tydligt exempel där man verkligen tagit krafttag mot kvinnovåldet, med bland annat specialdomstolar och speciella utbildningar för åklagare och polis.

Låter sig Sverige påverkas av den globala rörelsen? Det kan man hoppas. Vi har ingen jämställdhetsimmunitet som skyddar oss. Att 16 kvinnor ska dödas av sin partner eller sitt ex varje år, är ingen acceptabel siffra på sista raden. Det anser heller inte regeringen eller polismyndigheten, varför man tilldelats 300 miljoner kronor. 350 nya utredare, fördelade över distrikten, ska jobba med brott i nära relationer.

Långsiktigt tänker man sig att man på tio år kommit tillrätta med kvinnovåldet. Mikael Damberg lovar resultat redan i år.

Låt oss hoppas att han har rätt. Och för att kunna kontrollera det behövs uppföljning vid årets slut. Det vore önskvärt om fler än 12 procent av de 8500 fall där den ena partnern är förövare och den andra brottsoffer, klarades upp.