Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjölund: Låt inte hans son blivit mördad förgäves

En rättssal fylld med märkta själar.

Annons

Till vänster en sorgtyngd familj. Till höger unga pojkar som med flackande blickar försäkrar sig om att mamma och pappa finns bland åhörarna. Inga hoodtröjor eller tatueringar i världen kan dölja osäkerheten. Rädslan.

Det är tur att juridiken är knastertorr. Att åtalspunkterna i sin precision inte anger vidden av det fruktansvärda som hände den 19 september 2015 i centrala Söderhamn.

Känslor har ingen plats där rättvisa ska skipas.

Kanske är det därför Yazan Aloshs föräldrar måste lämna rätten efter en stund. Något i hela scenariot blir för mycket. Det kan vara mötet med de misstänkta, det kan vara mötet med svensk rättvisa.

Plötsligt blir allt verkligt: Deras son mördades på öppen gata av ingen anledning alls. En händelse som skulle kunna beskrivas som "ett offer för det meningslösa våldet". Om det vore så att det fanns ett meningsfullt våld.

Men en rationell far försöker hitta förklaringar. Resonerar med sig själv, ibland högt vid Yazans grav, som han berättat för sin advokat Majeed Alnashi.

– Han säger ofta att hans son inte ska ha blivit mördad förgäves. Att det måste leda till något gott, fortsätter Majeed Alnashi när vi väntar på att den försenade rättegången ska starta.

Sinnesnärvaron i det resonemanget är förmodligen obegripligt för de flesta av oss.

I en ynka månad hade hela familjen Alosh fått leva återförenade i Söderhamn innan familjelyckan och drömmarna om ett tryggt liv och en ny framtid brutalt krossades. De hade klarat alla livsfarliga flyktstrapatser som är legio för var en som försöker lämna det krigshärjade Syrien.

Yasan skulle som alla andra ungdomar i Söderhamn ut och ha roligt med vänner den aktuella helgen.

Eftersom rättegången hålls bakom stängda dörrar med hänvisning till de åtalades låga ålder, förblir vad som sägs, hur brotten förklaras, om ånger finns, om erkännanden kryper fram, refererade i andra hand.

Uppgifterna snurrar. Om berusning, om svartsjuka, om anklagelser, om främlingsfientliga tillmälen. Vad som är sant eller falskt blir förhoppningsvis klarlagt under återstoden av rättegångsdagarna.

Det enda som nog kan fastslås med säkerhet är att Yazan Alosh råkade komma i vägen för aggressiva känslor och en dödande kniv. Utan egen förskyllan.

Polisen konstaterar att det är vanligt att unga människor knivbeväpnar sig när de går ut i Söderhamn. De sociala problemen är lika trista som verkliga; låg utbildningsnivå, hög ungdomsarbetslöshet, ett narkotikamissbruk som ingen riktigt kan överblicka.

Förutsättningar som tillsammans med ett förhållandevis stort asylmottagande kräver djupa funderingar, kreativa förslag och enorm viljestyrka hos dem som är satta vid samhällsrodret. Finns den?

Vårdnadshavarna till de åtalade är sammanbitna. Lika lite som någon av oss har ett svar till pappa Aloshs vänliga men frågande blick, lika lite kan vi förstå hur det känns att se sin 17-åring på de anklagades bänk.

Det enda vi vet är att den här rättegången angår så många. Det konstruktiva krisarbetet borde omfatta alla dem som behöver. För att se någon ljusning bortom det bottenlösa nuet.

En fars önskan om att hans son inte borde ha dött förgäves kan gott och väl vara utgångspunkten.

Det är en högst rimlig önskan.