Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjölund: Januariavtalet är inte hela förklaringen till S-krisen – fråga arbetarna

Sluta huka bakom januariavtalet, dundrar den radikale debattören Daniel Suhonen. Med adress till Socialdemokraterna. Partiets smärtsamma kräftgång plågar honom, förundrar de politiska analytikerna, och förstås, glädjer motståndarna.

Opinionsmätningarna är dyster läsning för de flesta partier just nu. Utom Vänstern och Sverigedemokraterna. Liksom partiledarnas popularitetstävling. I skrivande stund vurmar vi mest för Jonas Sjöstedt (V). Kanske för att han aviserat sin avgång. Men mest för att han vägrar vika sig när det kommer till genuina vänsterfrågor och för att han positionerat sig som den som kan slå åt alla håll. Det där kan ha ändrats nästa vecka. Popularitetstävlingar är inget för den långsiktige. Flyktig materia.

Landet lagoms väljarkår har förändrats. Eller i alla fall dess sympatier. Partierna har förlorat den självklara väljarbasen. Värst drabbas Socialdemokraterna som i senaste DN/Ipsos-mätningen får förödande data att analysera: Sverigedemokraterna har gått om Socialdemokraterna som LO-medlemmarnas förstahandsval.

Arbetarväljarna utanför storstadsområdena sviker det parti de traditionsenligt röstat på. Men är verkligen Januariavtalet hela förklaringen? Och vem svek vem till att börja med?

Medelklassflirten som pågått i decennier straffar sig till slut. Det fanns ändå en tid, även om det är länge sedan, som svensken hade en känsla av att vara född socialdemokrat. Det fanns så mycket att tacka partiet för i form av rättvisereformer; pensionssystem, höjd levnadsstandard, utbildningsväsen för alla, utjämning av klasskillnader, moderna bostäder, socialförsäkringssystem – kort sagt folkhemsbygget.

Den sociala rörligheten var ett framgångsrecept som uppmuntrades.

På köpet uppfostrades vi att känna solidaritet med människor i andra länder, som hade det sämre än vi.

Den sociala rörligheten var ett framgångsrecept som uppmuntrades. Bara du jobbar på, utbildar dig, och jobbar ännu lite mer så får du det bättre. Materiellt framför allt. Men också själsligen. Lagstadgad semester och föräldraledighet. Och dina barn kan göra den där klassresan, som du själv inte hann med: studielån till alla – begåvning sitter inte socialgruppsbeteckningen.

Det är Stefan Löfven (S) själv ett utmärkt exempel på. Fosterbarn och svetsare, det senare används föraktfullt av hans belackare, men i LO-kretsar borde vara något fint.

På sätt och vis har han och Finlands nya statsminister Sanna Marin (S) jämförbara bakgrunder. Hon har visserligen hög akademisk utbildning men kommer från väldigt trassliga hemförhållanden. Och tackar välfärdssamhället för att hon fått chansen.

"Har du klassresenärens känsla av att du alltid är ”kusinen från landet” när du befinner dig i den situation du är nu? I ett pampigt rum?" . DN-journalistens fråga uttrycker samtidens syn på social rörlighet.

Inte alls, svarar Sanna Marin. Men reportern framhärdar i sin förundran: Vad beror det på?

"Det beror på att jag inte tänker på mig själv. Jag tänker inte hela tiden på hur just det här känns för mig. Det är irrelevant. Det här är ett förtroendeuppdrag. En dag kommer någon annan att ha det och just nu vill jag bara sköta jobbet så bra som möjligt medan jag kan." Svarar den 34-åriga statsministern.

Så den något äldre Stefan Löfven och hans kamrater i partiet kanske borde börja där i stället för att föreslå en extra semestervecka till medelklassens barnfamiljer eller någon annan hastigt påkommen mutreform.

Hur ska han få arbetarna ute i landet att utbrista: Tack välfärdssverige, för att jag fick chansen!