Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjölund: Hopp om förändring trots att kvinnoplågarna skyddas

Annons

För det första: Har ni inte sett SVT-dokumentären om den folkkära sångerskan Josefin Nilsson – gör det!

Det är ett vackert och oändligt sorgesamt porträtt av artisten som systern Marie Nilsson-Lind tecknar. "Älska mig för den jag är" är den passande titeln på filmen, låten som Josefin Nilsson sjöng på sitt karaktäristiska sätt och så som Benny Andersson beskriver hela hennes artisteri: "Hon framförde alltid sina sånger på ett sätt som att hon verkligen menade vad hon sjöng. Det gör inte alla."

Kanske något slags urkraft hämtad från havet och den karga ön. Och från helvetet hon hamnade i, det som hon misstog för kärlek.

För det andra: Gråt gärna en skvätt, bli förtvivlade men låt inte frågan stanna vid hashtaggen #brinnförjosefin och helgens ljusmanifestationer. Det är en annan tid nu, det är post #metoo.

Det går att utkräva ansvar. Från dem som blundar, från dem som skyddar män som hatar kvinnor och från dem som inte ens låter sig påverkas av en kvinnas död.

Josefin Nilsson hade tänkt berätta. Om hoten och hatet. Om misshandeln och strypgreppen. Om knytnävsslagen som krossade revben. Om sparkarna som slogs sönder ryggkotor. Om den försmådda men ack så aktade skådespelaren som inte kunde ta ett nej. Som inte kunde se en kvinna lysa vid sin sida.

Men hon hann inte färdigställa sin bok. 2016 avled hon. Josefin Nilsson hämtade sig inte från den fysiska och psykiska tortyren. Kvar stod resterna av Ainbusk, familjen, vännerna och alla visste.

Men visste vi andra? Visserligen hade kvällstidningarna rapporterat om skådespelarens "häftiga humör", men också om domen, som lindrades av hovrätten. Men det här var före #tystnadtagning och alla andra metoo-uppror.

Skådespelaren, som likt så många andra manliga genier har en historia av helt oacceptabla utbrott och våldsamheter, har suttit säker på vår stora nationalscen. Dramatens grand old lady Marie Göransson kommenterar kollegan med "han är inte värre än någon annan".

Hon förminskar inte Josefin Nilsson lidande. Hon ger i stället chockerande proportioner till vad som tillåtits och fortfarande tillåts inom teater och showbiz. Trots vackra ord om värdegrundsarbete.

Förhoppningsvis kan kvinnor som lever i liknande skräck, få mod att gå. Innan det är försent.

Det finns så många dimensioner i den här berättelsen. Men man ska inte förledas att tro att det är något förbehållet artistvärlden. Mäns våld drabbar kvinnor dagligen. Överallt, i alla samhällsklasser, i alla åldrar. Och överallt väljer de flesta att inte se blåmärkena, att förminska och bortförklara det sjukliga beteendet, av rädsla, feghet... att inte våga lägga sig i.

Och dagligen och stundligen får kvinnor rådet att gå vid första slaget, som vore livet så enkelt.

Så för det tredje: Kan vi hoppas på fler reaktioner som Alexander Karims? En manlig skådespelare som fått nog: "Jag tackar härmed nej till, filmer, tv-serier, pjäser och projekt med de gubbslem och skitstövlar som både jag och ni känner till men som vi av juridiska skäl inte kan nämna vid namn. Men vi vet vilka ni är."

Ibland måste man offra något för att få till en förändring. Om anständiga manliga kollegor går ihop och säger ifrån kanske den ekonomiska förlusten inte behöver bli så stor. Den bör istället drabba institutionerna som låter tyrannerna sitta kvar.

Kvinnoplågaren namnges inte i dokumentären. Den handlar om Josefin Nilsson och inte om honom. Så förminskas han till en sjuk våldsverkare bland andra. Och det är också därför han inte är namngiven här.

För de är flera. Inga strålkastare bör lysa på dem längre. Förhoppningsvis kan kvinnor som lever i liknande skräck, få mod att gå. Innan det är försent.

#brinnförjosefin