Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjölund: Hatar vården kvinnor? – BB-krisen, en granskning som framkallar förlossningssmärtor

Annons

Lisa Bjurwald, journalist och författare, tar ett efterlängtat helhetsgrepp kring rubrikerna som fladdrat förbi de senaste decennierna. De där som handlar om förlossningsskador, barnmorskeuppror, födslar vid vägkanten, BB-ockupationer – kort sagt: Sveket vid livets början (som underrubriken lyder till boken BB-krisen.)

Det krävs en djuplodande granskning för att vi inte ska förvillas att tro att det bara är en tillfällig semesterkris just den sommaren, ett enstaka olycksfall i arbetet på just den förlossningsavdelningen, en gravid kvinna som missbedömt tiden mellan värkarna i just den Norrlandskommunen.

Hon åker kors och tvärs genom landet. Talar med otaliga barnmorskor som vittnar om en rent omänsklig stress som äventyrar såväl deras egen hälsa som patientsäkerheten. Hon träffar föräldrapar som inte blivit lyssnade på trots att de signalerat att något varit fel och sedan får leva med att deras barn blir skadat vid förlossningen. För livet. Hon lyssnar på kvinnor som sys ihop utan bedövning, förmodas ha behandlingsplanen klar för sig när de ska till att föda och som sedan sitter där hemma med söndertrasade underliv och en stomi-påse på magen. Hon läser, studier och rapporter, granskar IVO-anmälningar och ifrågasätter uteblivna uppföljningar.

Nej, det är inte en skildring av 1800-talets hemförlossningar. Det är det moderna, högteknologiska vårdsverige efter millennieskiftet som hamnat under Lisas lupp. Och det är sannerligen ingen vacker syn. Trots att det är över 25 år sedan jag själv födde barn kommer de smärtsamma minnena tillbaka. De där om att vara utelämnad, att tappa kontrollen, att inte få smärtstillande "för man är ju inte sjuk bara för att man är gravid". Och då var det ändå så mycket bättre på 1990-talet. Vi behövde inte åka hem så snart efterbörden avgått. Vi fick nästan vara kvar tills amningen kommit igång.

Men flummet minns jag, det som Lisa Bjurwald ägnar ett helt kapitel åt. Att det finns ett slags god smärta och att den nog går att tänka bort. Hur tog sig new-age-filosofin in i förlossningsvården, för den torde vara bannlyst på andra kliniker. Eller som en kvinna säger: det är ju svårt att tänka fram en patientsäng.

Det är kvinnor som föder barn. Och det är företrädesvis kvinnor som arbetar som barnmorskor. Så banal är förmodligen förklaringen till att ett av världens mest jämställda länder misslyckas med att erbjuda en trygg och säker förlossningsvård.

Och den där oskrivna regeln som säger att vi inte ska dela med oss av erfarenheterna. Vi ska inte skrämma upp förstföderskorna. Så vem gagnar tystnadskulturen? Knappast de gravida kvinnorna som inte vågar kräva smärtlindring eller kejsarsnitt, som inte protesterar när de ska hänvisas till sjukhus i städer de aldrig varit tidigare, som tvingas föda mitt i Lapplandsskogen för att sjukhuset ber dem vänta, vänta och vänta tills det lilla knytet inte har lust att vänta längre.

Det är kvinnor som föder barn. Och det är företrädesvis kvinnor som arbetar som barnmorskor. Så banal är förmodligen förklaringen till att ett av världens mest jämställda länder misslyckas med att erbjuda en trygg och säker förlossningsvård. Och en trygg och säker arbetsplats. Författaren ställer den retoriska frågan: Vilken man skulle gå med på att få sina genitalier sydda, utan bedövning?

Eller så genomsyras hela samhället av något slag aversion mot gravida. Riksdagsledamoten Lars Beckmans tweet skapade visserligen ilska, eftersom han hade fel i sak då sätena är till även för gravida, men det var inget mot det hat den gravida kvinnan och tillika ledarskribenten Jonna Sima fick ta emot.

Det mullrar på sina håll. Det demonstreras och ockuperas. Ibland ger barnmorskorna upp, lämnar in sitt avsked och söker sig till lugnare arbetsplatser. Och de förlösta åker i de flesta fall hem och bygger ett familjeliv. Stoppar undan sina förfärande erfarenheter i glömska. En svensk kvinna föder i snitt 1,78 barn varför det är svårt att mobilisera ett ihållande engagemang hos dem bristerna drabbar.

Bjurwald hyser ingen tilltro till att lokal- eller regionalpolitikerna kan förbättra förlossningsvården. Däremot ligger det i deras intresse att den fungerar. Alla vill ha en inflyttning av produktiva barnfamiljer.

Sjukvårdsminister Lena Hallengren (S) bör däremot läsa BB-krisen. En regering som inte prioriterar förlossningsvården måste i annat fall sluta använda prefixet feministisk.