Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjölund: Hade vi fel om de apatiska barnen? Förlåt i så fall

Annons

Socialstyrelsen slår fast att det inte finns vetenskaplig grund för diagnosen uppgivenhetssyndrom. Eller om vi ska vara helt korrekta: Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) hävdar att det saknas "sammanställd kunskap av tillräckligt god kvalitet som besvarar frågan”.

Beskedet kom för några dagar sedan och rapporterades bland annat om i SVT:s nyhetssändningar.

För nytillkomna nyhetskonsumenter är kanske inte frågan speciellt laddad. Men för oss som på ett eller annat sätt befunnit oss i debatten, i nyhetsflödet eller på annat sätt arbetat med asylsökande är frågan om de apatiska flyktingbarnen brännhet.

Under tjugohundratalets första decennium var reportagen, inslagen och larmrapporterna om fenomenet omfattande. Meningarna gick isär redan då, såväl hos politiken som hos psykiatrin.

Det som förstås är mest beklämmande är om vi samfälligt, naivt eller på grund av faktabrist, medverkat till utnyttjande av barn.

Mitt i mediebruset stod desperata familjer som förtvivlat försökte få uppehållstillstånd. Det är lätt att glömma bort när vi nu får något slags facit. Det som förstås är mest beklämmande är om vi samfälligt, naivt eller på grund av faktabrist, medverkat till utnyttjande av barn. I viss mån paradoxalt, eftersom avsikten i de allra flesta fall varit den motsatta. Goda intentioner kan ibland slå fel.

Vissa slåss för sin heder just nu. Andra försöker rannsaka sina ställningstaganden. Någon tredje drar långtgående slutsatser om att all journalistik kring olika flyktingströmmar förmodligen är påhitt. Det senare är inget man kan göra något åt. Det är bara att jobba på. För hur det än är, sanningen ska vridas och vändas på. Ibland är den en sanning med modifikation, ibland är den absolut.

Men är det inte förvånansvärt tyst?

Själv tillhör jag dem som försöker minnas vad jag gjort för eventuella klavertramp kring rapporteringen om de apatiska flyktingbarnen. Eftersom jag var nyhetschef under den här tiden har jag släppt igenom reportage om apatiska barn. Var det fel? Jag vet inte. Förlåt i så fall.

Det nyväckta intresset kring frågan har sitt upphov i en granskning av tidskriften Filter, som tittat närmare på tre fall som porträtteras i en oscarsnominerad kortdokumentär. Granskningen visade att ett av barnen”Nadja”, i grunden var frisk och förmåddes spela apatisk. Allt för att familjen skulle få uppehållstillstånd.

Raljant har man hävdat att det bara är PUT (permanent uppehållstillstånd) som kan bota uppgivenhetssyndromet. Men vad är det att raljera om? Desperationens dimensioner går knappt att föreställa sig.

Så under hösten har ett ordkrig mellan Filter och författaren Gellert Tamas rasat. Tamas, som är nog så insatt i ämnet, menar att man inte kan dra sådana slutsatser av ett för litet underlag. Själv studerade han över 100 barn.

På Falu lasaretts barn- och ungdomsklinik har man nått häpnadsväckande resultat med två barn. Bara genom att separera dem från föräldrarna så har barnen tillfrisknat på bara någon timme. I Sundsvall är överläkaren övertygad om att barnen är sjuka och har lyckats få dem att tala och äta igen, utan löfte om uppehållstillstånd eller separation från föräldrarna.

Motivet för att det inte finns vetenskaplig grund för diagnosen uppgivenhetssyndrom är att det är ett nytt forskningsområde och en liten patientgrupp, som minskar (enligt Socialstyrelsen).

Tänk om det är så att i vissa fall har föräldrar manipulerat sina barn, i andra är barnen så traumatiserade att de blivit apatiska?

Så det där med självrannsakan. Jag skrev en ganska hård ledartext (2012) om att dåvarande, ansvarig minister Barbro Holmberg valt en utredare som visade sig ha gått med i Svenskarnas parti (ett nazistiskt parti som idag är upplöst) som enligt honom själv var en "nödvändig profilering mot mångkulturen".

Det tänker jag inte be om ursäkt för.

Läs också: Korten på bordet, Holmberg!