Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjölund: Dödsskjutningarna sätter hela landet i krisläge

Hamid Shabany som bor i Stockholmsförorten Vårberg, misshandlades av tre män i maj förra året. Två vittnen noterade registreringsnumret på flyktbilen. Dessutom övervakades parkeringsplatsen av kameror. Men utredningen lades ner.

Annons

"Förundersökningen är återupptagen" meddelar rikspolischef Dan Eliasson i söndagskvällens Agenda . Han är visserligen lite blank på överläppen, men något triumfatoriskt hörs i rösten. Bra för Hamid förstås, men media kan inte uppmärksamma varenda brottsoffer som nekats upprättelse. Och sedan ställa rikspolischefen mot väggen.

Eller kanske är det just det vi måste göra. För den grova brottslighetens utbredning i vissa storstadsområden är allt annat än acceptabel. Framför allt inte för dem som bor där. För sådana som Hamid till exempel, en vanlig medborgare som ska hämta sin bil.

Eller som den man som sprängdes till döds av en handgranat i Vårby gård för en vecka sedan.

En handgranat på torget utanför den lokala pizzerian. Hur skyddar man sig mot sådant?

på måndagsmorgonen rapporterar Dagens Eko att en 21-årig man är skjuten till döds i Malmö. Den tredje av en brödratrio. Den äldste har klarat sig vid en tidigare skjutning, tack vare att han bar skottsäker väst.

Polisen summerar till 300 skjutningar varav 43 med dödlig utgång. Det är en häpnadsväckande utveckling och frågan är om någon blir lugnad av att polisens egen statistik visar en positiv trend på "totalen"; fler trafik- och narkotikabrott klaras upp. Även bedrägerier och våldtäkter, hävdar Dan Eliasson.

Norr om Dalälven har vi inte så många rivaliserande gäng som riskerar allmänhetens säkerhet med sina uppgörelser och interna krig. Men å andra sidan skulle väl ingen ha önskat att hamna i det tumult som uppstod i centrala Bollnäs natten mot söndagen, när 30-40 ungdomar drabbade samman. Fylla och rallarsvingar, sparkar mot människor som ligger på marken – de privata tv-klippen på helahälsingland.se visar en enastående hänsynslöshet.

Och om vissa utsatta områden i Sverige oavbrutet kräver enorma polisinsatser, är det ingen orimlig tanke att de mindre utsatta landsändarna helt prioriteras ned.

Med statistik kan man säga mycket. Rikspolischefen är delvis bekymrad, men säger att det ser ljust ut. Att 2018, 2019 och 2020 kommer det att se ännu ljusare ut. Han poängterar att det är hans jobb att se till att fler våldsbrott klaras upp. Två gånger säger han till Agenda att det är hans jobb. Han är förstås skärrad av att så många begär hans huvud på ett fat. De enkla lösningarnas banerförare bildar Facebook-grupper för att få honom sparkad.

Självfallet finns det en gräns för regeringens tålamod, men är det en lösning på denna nationella kris? Knappast.

Polischefer vittnar om att NFC (Nationellt forensiskt centrum) är en bromskloss i utredningsarbetet. Inte för att de latar sig, utan för att de är underbemannade och överhopade med arbete. De lokala polischeferna tvingas hela tiden till omöjliga prioriteringar: ska vi ta hand om utpressningen eller våldtäkten i dag?

Och om vissa utsatta områden i Sverige oavbrutet kräver enorma polisinsatser, är det ingen orimlig tanke att de mindre utsatta landsändarna helt prioriteras ned.

Även om rekryteringen av såväl civilutredare som vanliga poliser pågår för fullt, tar det tid innan de genomgått erforderlig utbildning. Vapenlagarna har skärpts från första januari och straffskalorna har höjts.

Beväpnad gränspolis borde ges möjlighet att stoppa vapeninförseln redan i tullen. Det är enkel matematik; färre vapen - färre skjutningar.

Om Sverige har flest skjutningar i hela Norden kan det lämpligast beskrivas som en nationell kris. Otrygghet sprider sig, vare sig det finns anledning eller inte. Större och riktade polisinsatser är botemedlet mot symtomen. Att sätta hårt mot hårt är alla överens om.

Att göra något åt fattigdomen, trångboddheten och arbetslösheten i områdena som tagits som gisslan av de kriminella gängen kräver en mer genomarbetad politik, än att sparka en rikspolischef till exempel.

Ett arbete som de lokala politikerna helt uppenbart behöver hjälp med.

Fler poliskommentarer av Lilian Sjölund: Nej, polischefen, vi är inga naiva lantisar!

Snälla, söta tant – lås dörren!

Tova var unik, men inte kvinnohatet som dödade henne

Polisen tackar nej till stödgrupp – det borde du också göra