Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sjölund: De begravde sina barn men de är mammor in i evigheten

Annons

De försökte bara må lite bättre. André, Björn, Caisa, Fredrik, Nina, Kristoffer och Martin.

De ville inte dö.

Men Maud, Elisabet, Elise, Kristina, Helena, Katarina och Birgitta tvingades ändå uppleva en mammas värsta mardröm: Att begrava sitt barn.

Tänk att kliva in där på bårhuset i lysrörsljuset. Kallt och kalt. Ingen har ens tänt ett ljus. Sonen på en brits, fortfarande i de genomblöta kläder han hittades med, i ett åkerdike.

Avgrunden öppnar sig, golvet försvinner. Hon tar händerna om hans bleka ansikte och det är så kallt. Varför ska han ligga här och frysa? Men det gör han inte – han är ju död.

Hur kan ett spralligt, rart, vänligt, omtänksamt, duktigt, (ibland slarvigt) men alltid älskvärt barn ha förvandlats till en mager ung man med stirrig blick, smutsiga mjukisbyxor och alltid en lögn på lager?

Oftast började det med cannabis. Demonerna, oron, prestationsångesten vill ändå inte ge vika. Inga svårigheter att komma över Citadon, Metadon, Subutex, Oxycontin, Xanor och Tramadol.

Spice, GHB och Fentanyl är ett sms eller mejl bort.

Amfetamin och Heroin. Ibland, ibland inte.

Jag tittar på bilderna. Någon poserar stolt med en skateboard, en annan pussar sin kära häst. En tredje i full hockeymundering och en fjärde oförställt skrattande, iklädd präktig bävernylonoverall. Hjärtat brister för en stund och jag måste ringa sonen för några lugnande ord om organisationsteori och statistikstudier. Äter han ordentligt? Är han orolig för något?

Alla kommer även efter sin död att vara någons älskade barn. Mammor är vi in i evigheten.

Alla har ju varit någons efterlängtade, älskade son eller dotter. Alla kommer även efter sin död att vara någons älskade barn. Mammor är vi in i evigheten.

33 mammor berättar i en ny och mycket angelägen antologi med den slutgiltiga titeln "Vi begravde våra barn" om en havererad missbruksvård, om en oförstående socialtjänst, om en outhärdlig vanmakt.

Om spruckna äktenskap, om familjer i kaos, om en avgrundsdjup hjälplöshet. Om skuld och skam.

Men också om värme och kärlek. Om ett aldrig förlorat hopp. Om ett barn som alltid velat krypa upp i soffan och kramas.

Journalisten Elisabet Greek (helahälsingland.se och Hudiksvalls Tidning) har sammanställt och redigerat berättelserna. Hon delar de andra mammornas smärtsamma erfarenhet. I dag finns bara minnena och förmågan att formulera sig kvar. För i det svarta finns den bottenlösa sorg och förtvivlan som rätt använt kan leda till förändring.

Det går inte att acceptera att nästan 1 000 människor dör varje år i Sverige av narkotika eller narkotikaklassade läkemedel. Tusen är en anonym siffra. Men 33 mammor som berättar om sina barns dödliga missbruk är påtagligt och konkret. Det går inte att vända bort blicken. Att värja sig. Att inte bli rasande.

De larmar som de förmår. Till polis, till akutsjukhus, till psykakuten, till BUP, till socialtjänsten, till missbruksvården, till kriminalvården, till allsköns familjehem. De bönar och ber om en sammanhållen plan för sitt sjuka barn. De kräver att få bryta sekretessen på sina myndiga barn. De vädjar om hjälp och råd – gör de rätt eller fel? Ska de komma med matkassar och skicka pengar eller ska de låsa barnet ute?

Nej! Släpp inte ut honom från behandlingshemmet bara för att han själv hävdar att han nu är drogfri. Förgäves.

Och de försöker samtidigt sköta sina arbeten, fostra syskonen, dela något annat än frustration med sin partner – fungera.

"Vi begravde våra barn" är måsteläsning för socialpolitiker, socialarbetare, skolpolitiker, vårdpersonal och ungdomspoliser. Alla ni som fortfarande har ambitioner med svensk missbruksvård. Kanske kan ni upptäcka var länken oavbrutet går sönder.

Antologin är ett stridsdokument, ett hot mot den allt högljuddare drogliberalismen.

Självklart är det mammorna som bryter tystnaden.

Fotnot: "Vi begravde våra barn" ges ut via www.vulkan.se

Lilian Sjölund har vid ett antal tillfällen uppmärksammat missbruksvårdens fatala brister i Sverige.

Senast i opinionstexter om Emil Pettersson, Ljusdal: Någon måste fortfarande ta ansvar för Emils död

Annons