Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjölund: Bråkigt, bångstyrigt och massor av bandykärlek

Det blev en intensiv kväll i församlingsgården i Ljusdal.

Inget annat var att vänta. Att flytta omlastningen av timmer från centrala köpingen till Böle eller Bränta är inget man gör i en handvändning. Det är faktiskt fullt möjligt att diskutera i 27 år utan att fatta ett slutgiltigt beslut.

30 år, rättar mig en av skogsbolagens representanter. I 30 år har timmerterminalen legat där som ett skogsdoftande signum. Inte som en permanent lösning. Lång tid för ett provisorium.

Frustrerande så klart, för pragmatiker som vill se en utveckling av centrum. De som ser potential i en sammanhållen centrumplan, som vill expansion, byggande och tillväxt.Utan att ha någon som helst åsikt om vart timrets omlastningsplats ska flyttas – det är alltid någon som misstycker, någon som drabbas – är det långbänken som fascinerar.

Hur är det möjligt? tänker jag när jag tar sista X-tåget hem, efter att ha försökt få fram några svar till de 160 åhörarna av den kompetenta och mangranna panelen. Jag får sällskap av en tjänsteman med lång erfarenhet inom kommunal och regional förvaltning i Gävleborgs län. Han berättar en anekdot från tiden då han jobbade i Edsbyn.

"Jag bad en man att komma till kontoret för många år sedan och titta på några ritningar, eftersom han hade så mycket synpunkter i ett ärende. Då svarar han: Jag har inte satt min fot i Edsbyn på 27 år och det är jag stolt över."

Och då ska man betänka att han bodde i Alfta.

Så även om Ljusdal vid något tillfälle utsetts till en av landets bråkigaste kommuner så går nog beröringsskräcken vid konsensus att vidga till ett hälsingskt drag.

Att vägra finna sig i beslut som enbart är skrivbordsprodukter och inte har någon som helst verklighetsförankring ska sannerligen stödjas.

Missförstå mig rätt. Det ständiga opponerandet, ifrågasättandet, auktoritetsskräcken och självständigheten har satt käppar i hjulen för mången dumhet. Jag är väl förmodligen den första att uppmuntra folklig resning.

Att vägra finna sig i beslut som enbart är skrivbordsprodukter och inte har någon som helst verklighetsförankring ska sannerligen stödjas. En loj inställning, eller ännu värre, en uppgiven maktlöshetskänsla är förödande för samhällen och i förlängningen för demokratin.

Men bråkandet för bråkandets egen skull är inte alltid charmerande. Kan rent av uppfattas som en rädsla för att fatta (ibland) obekväma, politiska beslut.

Oppositionspolitik vitaliserar debatten, visst. Men den måste likafullt vara ansvarsfull. Oppositionen gör trots allt anspråk på makten. Nästa gång.

Bångstyrigheten kan förstås också utrusta Hälsinglands folksjäl med stora portioner tålamod. Inte för att Ljusdalsborna visade några sådana tendenser i måndags men om vi fokuserar på det för ögonblicket enda viktiga just nu: Bandyfinalen – slaget om Hälsingland.

Jag går över Brotorget en av dessa bandyfebriga dagar och i ett hörn står en äldre man stiligt uppklädd i kostym, med Bollnäsfärgerna på slipsen. Han intervjuas av SVT, flankerad av orangea och blå ballonger. Ljusnans lunchrum härbärgerar många experter i dessa dagar och de vet genast vem mannen är. En spelare från guldlaget 1956.

– Så du förstår att det var ett tag sedan vi vann. Säger de, så där tålmodigt leende.

Jag anar självförtroende. Vare sig sympatierna färgats orange-blå eller röd-blå.

Med envishet och tålamod bärgas segern till Hälsingland. Alla blir förstås inte nöjda med utgången. Men de flesta.

Ibland är det huvudsaken.