Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjölund: 30-årig vänskap som formade vår nutidshistoria

Annons

Hasse och Tage fick oss att skratta med varann, inte åt varann. Gammal som ung, höger som vänster. Det var glada, hjärtliga skratt åt intelligent politisk satir, det var fnissiga, halvkvävda små utbrott åt rena rama prutthumorn. Förmodligen hade jag roligast åt det senare då jag är född 1961.

Eller så här: Skratten smittade! Mamma, mina äldre syskon, alla hade roligt åt Lindeman, åt "Att angöra en brygga", åt revyerna. Det blev kittet där i folkhemmet. Det man förstod, det förstod man. Det andra roade de mer pålästa.

"Gammal man gör så gott han kan. Han dansar fan så illa. Hela kroppen rister han, men ändan den står stilla." ur Gula Hund, från 1966. Den snurrade på grammofonen och jag tänker: Men köpte vi till och med vinylskivor med Hasse Alfredsons monologer?

När vi går hem från biografen och in på innergården där två feta kaniner den senaste tiden funnit sig tillrätta säger sambon: Kanin, kanin, kan ni inte sluta skjuta.

Vi är ett ganska stort, men kanske lite grånat sällskap, vi som slänger oss med Hasse och Tage-referenser.

Regissören Jane Magnusson tecknar ett varmt och nostalgiskt porträtt av de båda hjärtinnerliga vännerna i en dokumentär som gick upp svenska biografer i helgen. Vännerna från Mosebacke monarki minns, skådespelarna Stellan Skarsgård och Lena Olin, som tidigt gjorde entré i deras filmer för att sedan utvecklas till Hollywoodstjärnor, berättar familjärt. Och sönerna, de porträttlika, om svarta hål hos genierna vi inte kände till.

Det är en film om orubblig vänskap, en 30-årig kärlekshistoria.

Om hur barnsliga de var. Och om hur tråkig Tage Danielsson tyckte att han själv var. Och "partymonstret" Hans Alfredson som alltid sökte vännens bekräftelse: De båda befinner sig i Paris och Hasse vill gå ut och festa loss. Han tjatar, men Tage orkar inte. Till slut börjar Tage gråta över sin egen tråkighet. Och Hasse gråter med, för insikten om att han själv inte är lyhörd nog. Två gråtande män på en bakgata i Paris...

Det är en film om orubblig vänskap, en 30-årig kärlekshistoria.

Men det är också en film om Sverige, ett stycke nutidshistoria. Om att Säpo (!) hade Tage under lupp eftersom han var en potentiell vänsterextremist. Om att vi då kunde enas kring vad som var kulturell kvalitet, oavsett smashens riktning. Anders Björck (M) fnissar förtjust.

Förvisso kan skämt och satir bli daterad. Så märkligt då att Tage Danielssons monolog om sannolikheten citeras än i dag i sociala medier: "Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt. Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt."

Olof Palme (S) tyckte inte om Tage Danielssons ifrågasättande av nja-alternativet i folkomröstningen om kärnkraft. Men han hade rätt Tage, Tvehågsenheten dras vi med fortfarande.

Allt var inte bättre förr. Men vi kunde skratta åt eländet.