Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Självförtroende trots lågt förtroende

/

Förra veckan fick Högskolan i Gävle fint besök, då Mona Sahlin valde att starta sin valturné just där.

Annons

Studenter och andra nyfikna trängdes med den tillresta mediecirkusen för att lyssna på vad hon hade att säga om höstens rödgröna alternativ.

Att Mona Sahlin ville börja staka ut vägen till det alternativ som käckt kallas för möjligheternas land här hos oss i Gävleborg känns strategiskt rätt. Med Sveriges högsta ungdomsarbetslöshet är behovet av en progressiv jobbpolitik extra stort här.

Mycket riktigt handlade också Monas anförande om viktiga utmaningar. Jobb. Välfärd. Ungdomar. Det lanserades ett löfte om att unga ska ha rätt till aktiva åtgärder från sin första arbetslösa dag, i stället för att som nu behöva vänta tre månader. Det pratades om fler platser på Komvux, högskolor och yrkesinriktade utbildningar.

Egentligen inget överraskande innehåll, varken i talet eller i studenternas frågor. Istället noterade jag det självförtroende som Mona Sahlin utstrålade.

Fotografer och journalister trängdes med bloggare och sympatisörer som ville fotas med Sahlin. Men mitt i kaoset stod en lugn och saklig huvudperson, som hanterade situationen och bemötte studenternas frågor lika seriöst som riksjournalisternas.

Mona bör nog helst upplevas i verkligheten. Med människor omkring sig visar hon att samtalet är en socialdemokratisk paradgren. Eller som hon sa till de lokala journalisterna under Gävlevisiten: "Vi är inte här för att visa upp oss, utan för att visa att vi har en politik som fungerar. Alliansen är som en pr-byrå medan jag företräder ett riktigt parti".

Trots den här äktheten hamnar hon lågt i olika förtroendemätningar. Trots att hon leder det största partiet och det regeringsalternativ som haft försprång i opinionsmätningarna under flera år. Det är något som är svårt att bortse ifrån och varför det är så är en bra fråga. Säkert finns det inget entydigt svar på den frågan, utan snarare flera olika.

1995 rullades Toblerone-affären upp, då det blev det känt att Mona Sahlin blandat ihop sina kreditkort. Ett oförsvarligt misstag, javisst. Men dock ett misstag som reddes ut grundligt och där en förundersökning visade att inget brott hade begåtts. Pengarna betaldes tillbaka och Sahlin gjorde en pudel samt avgick.

1993 skrev Reinfeldt en bok som heter Det sovande folket, där svenskarna målas ut som mentalt handikappade välfärdsknarkare. Han skriver att den enda vägen är att överge den generella välfärdspolitiken och mig veterligen har han aldrig tagit avstånd från detta.

Det är värt att fundera över vad som är värst hos en politiker; personliga eller politiska tillkortakommanden? Och samtidigt kan man tänka på vilken av de två nuvarande statsministerkandidaterna som fortfarande straffas för gamla synder…

För mig är politiken alltid större än personen. Men när politiken står i centrum för granskning och debatt så vet de nygamla moderaterna att de förlorar på det. Därför är jag rädd att valrörelsen kommer bli smutsigare än på länge.

Och just därför lugnade det mig att se Mona Sahlin stråla av självförtroende och kampvilja i Gävle förra veckan. Valrörelsen har som sagt bara börjat.

Mer läsning

Annons