Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sima och Fattigsverige

/

"Det var inte en evighet sedan som det vi brukar kalla för det gamla Fattigsverige existerade. Den är bara en föräldrageneration bort – min mamma har berättat för mig hur fantastiskt det var att som först i släkten ta en akademisk examen."
Så skrev Jonna Sima på Expressens debattsida 2 juli i ett inlägg om VIP-klubbarna i Stockholm som enligt henne driver på utvecklingen mot ett extremt klassamhälle i Sverige.

Annons

Jonna Sima är redaktör för tidningen ETC.

Till skillnad från Sima fick jag aldrig höra min mamma berätta om den fantastiska känslan i att vara den första i släkten att ta en akademisk examen. Jag fick istället uppleva det själv när jag tog min examen från juristlinjen i Uppsala. I min familj var det nämligen jag och mina kusiner som blev den första generationen att ta den där släktens första examen. Särskilt fantastiskt kändes det dock inte, snarare kändes det som jag var skyldig min mormor det, hon som fick sluta skolan när hon var 12 år eftersom hon behövdes på gården och utbildning ansågs vara bortkastad på en kvinna i Sverige när det förra seklet var ungt. Hennes lärare kom till och med hem till henne och vädjade till föräldrarna om att låta henne fortsätta gå i skola. Men familjen sa nej.

Jag var också skyldig min mamma den där examen. Hon som kämpade så hårt under hela min uppväxt för att jag skulle få chansen till ett annat, bättre liv. Ett som inte i likhet med hennes innebar att tvingas välja mellan att köpa kläder till sig själv eller till sina barn. Fattigsverige ligger inte en generation bort i tiden. Det var mitt Sverige under hela min uppväxt.

Men samma Sverige gav mig också möjligheten att ta den där examen och göra min klassresa. Den svenska modellen är i upplösning nu, men än har den inte fallit. Den byggdes av den svenska vänsterrörelsen, men tyvärr framstår det som allt mer tveksamt om denna rörelse är förmögen att försvara den.

Som redaktör för ETC representerar Sima vänsterrörelsen, vilket hennes debattinlägg också visar. Men perspektivet verkar fattigt. Verkligheten utanför tullarna handlar inte om VIP-klubbar. Att det finns människor i Stockholm redo att betala 10 000 kronor per år för att hänga med kändiselit är egentligen inte konstigare än att människor i Kiruna betalar över 10 000 per år för att hänga på husvagnsparkeringen i Riksgränsen. De rika kommer alltid finnas. De fås rikedom utgör inte heller ett egentligt samhällsproblem. Det är de mångas fattigdom som gör det. Och, vilket Sima även i rättvisans namn påpekar i sitt debattinlägg, ett samhälle där klyftan mellan dessa två grupper blir allt större.

Men Simas artikel är intressant. För att den så tydligt visar på avståndet mellan stad och land och att inte ens de som säger sig representera vänstern lyckas se vårt land för vad det verkligen är. Fattigsverige lever. Det finns fortfarande familjer som väntar på sin första akademiker. Att inte ens vänsterrörelsens representanter har förmågan att se detta är också förklaringen till varför så många väljer att vända vänstern ryggen.

Jenny Wennberg

Mer läsning

Annons