Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sätter kurs mot djupare vatten

/

Det är inte längre lika roande och oroande att följa Miljöpartiets kongresser. Tidigare kunde kongressen i princip fatta vilka beslut som helst.
På senare år har det blivit lite mindre av den varan.
Man skulle kunna beskriva det som att MP under ledning av Peter Eriksson och Maria Wetterstrand har blivit lite mer som de andra partierna.

Annons

Även om det fortfarande fanns flera tillfällen under kongressen där idealitet och naivitet fick lite väl stort inflytande.

Valet av nya språkrör blev emellertid inte föremål för några överraskningar. Kongressen valde att följa valberedningens förslag.

Att Gustav Fridolin skulle väljas till nytt språkrör har varit klart ända sedan han accepterade att bli nominerad. Och egentligen ända sedan han meddelade att han åter kandiderade till riksdagen inför valet 2010.

Att kongressen skulle välja Åsa Romson har inte varit lika självklart, om än kanske ganska så väntat. Fast partiets ekonomiskpolitiske talesperson Mikaela Valtersson, uppbackad av flera tongivande partikollegor, var en stark motkandidat till valberedningens förslag.

Därför var det överraskande att omröstningen om vem som skulle bli Miljöpartiets kvinnliga språkrör inte blev jämn, utan tvärtom gav ett väldigt tydligt stöd för Romson.

Av de strax under 300 röstande kongressombuden valde 200 att lägga sin röst på Romson, medan endast 68 på Valtersson. Fridolin fick i sin tur stöd av 277 ombud.

Det innebär att båda de nyvalda språkrören bär med sig ett starkt mandat när de nu ska axla manteln efter Eriksson och Wetterstrand.

Vad innebär då valet av de nya språkrören för Miljöpartiet? Och vad innebär det för svensk politik?

Det är två viktiga frågor som ännu inte kan få några riktigt tydliga och säkra svar.

När de båda nyvalda språkrören i går höll sina respektive installationstal framträdde bilden av att Romson kommer att koncentrera sig på miljöpolitiken och kanske även biståndsfrågorna. Medan Fridolin tar hand om resten.

Det är ingen djärv gissning att det kommer att se ut så framöver. Miljöpartiet blir Fridolin med sidekick.

Gustav Fridolin är onekligen en duktig retoriker. Men hans förmåga att alltid placera sig själv i en situation där han sparkar uppåt är något falsk eftersom han själv faktiskt tillhör den maktelit som han älskar att kritisera. Frågan är om han med sina tydliga opportunistiska drag klarar av att upprätthålla ett långvarigt förtroende. Både för sig själv och sitt parti.

Extra intressant blir det eftersom Miljöpartiet beskriver sig som den tredje kraften i svensk politik. Romson menade att partiet skulle hantera framgångsvågen som att sätta kurs rakt ut mot havet och möta vågorna innan de slagit in överstranden till antigen höger eller vänster.

Det är fullt begripligt att Miljöpartiet känner att de nu ”surfar” på en framgångsvåg. Men även om partiet är riksdagens tredje största är väljarstödet trots allt inte mer än drygt sju procent.

De båda språkrören får också akta sig så att de inte ger sig ut på allt för djupt vatten.

Det är flera andra partier som har resonerat precis på samma sätt som Miljöpartiet gör nu, bara för att sedan djupdyka ordentligt i nästkommande riksdagsval.

Att samtidigt ”stjäla” röster från både höger och vänster är heller inte det allra lättaste, inte ens om man klarar av att gå ner i spagat.

Uppgiften blev sannolikt inte mycket lättare efter helgens kongress då det fattades ett flertal beslut som tydligt förflyttade Miljöpartiets position längre vänsterut.

Den parlamentariska situationen i riskdagen erbjuder emellertid en god möjlighet för Miljöpartiet att både skaffa sig inflytande och profilera sig.

Ett tillfälle som både Fridolin och Romson deklarerade att de har för avsikt att nyttja.

Hur de båda sköter sina kort kommer både att prägla förutsättningarna för Miljöpartiet och framtiden för svensk politik.

Mer läsning

Annons