Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sanndrömmen om en gammal skola

På dagarna sökte hon lokaler till sitt konstnärskap. På nätterna drömde hon att hon renoverade den nedlagda skolan i Undersvik.

Några år senare lever hon mitt i sin dröm. Anna-Karin Söderlind gick på känsla – och flyttade in i sin gamla skola.

Annons

Jag är på väg till min gamla skola. Minnena kommer tillbaka och jag tänker på den där natten innan jag skulle börja första klass. Jag kunde inte sova och mina föräldrar fick bytas av vid sängkanten för jag hade så många frågor och funderingar. Det var en liten skola med ungefär 30 elever. Vi var sex stycken i min klass.

På rasterna var ofta alla elever (7-12 år) på grusplanen utanför. Vi spelade långboll. Det var en egen version av brännboll förstod jag senare i livet. Alla fick vara med och ingen suckade om man tog det platta slagträet. Jag minns tiden i den gula skolan i Undersvik med mycket glädje. Vi var trygga, fria och uppmuntrades till att vara kreativa. Det var lugn och ro i klassrummet. Och inte blev vi dumma heller, fast vi var lantisar. Vi var allt med och fajtades i både Vi i femman och Bästa sexan. En sådan skolgång önskar jag alla barn.

Och med den bilden i huvudet har jag svårt att förstå att man snart lagt ner alla byskolor i kommunen. Det har inte varit skola i det här huset på många år. Sen ungefär ett år tillbaka bor det en konstnär där och det är henne jag är på väg för att träffa. Hon heter Anna-Karin Söderlind och för mig är hon i första hand storasyster till en barndomsvän, men nu ska jag träffa konstnären Anna-Karin. En människa som vågat följa sitt hjärta och på många sätt lever sin dröm.

När jag svänger in med bilen vinkar Anna-Karin från en dörr på sidan av huset. Den fanns inte där förut men nu är den ingång till den del av huset som hon byggt om till bostadsdel. Förut var det klassrum för årskurs 1-3. Hon berättar att sockerkakan står i ugnen. Det tackar jag för.

Det är ljust och öppet och precis så där smakfullt inrett som jag föreställt mig. Kristallkrona högt upp i taket och de stora fönstren, som man knappt nådde upp till som liten, bjuder på en fantastisk utsikt. En riktig tavla av Hälsingland i vinterskrud. Det finns en del tavlor kvar som jag känner igen. När jag tittar på ett av fönstren blundar jag och ser tillbaka på en sommardag när vi satt i det där öppna fönstret och lyssnade på Arvingarna medan några andra hoppade höjdhopp utanför. Huset andas fortfarande den där kreativiteten. När jag sitter i soffan och ser med stora ögon på allt vackert som Anna-Karin fyllt huset med så ramlar den första frågan av ungefär tusen ut ur min mun:

Hur vågade du köpa det här stora huset alldeles själv?

– Haha … ja det har varit ett våndans år, på många sätt. Jag har frågat mig själv om man verkligen kan göra såhär. Kan man bo själv på 400 kvadrat? Inget fast jobb hade jag heller när jag köpte det. Men jag har länge letat efter var jag ska vara. Aldrig trodde jag att det skulle bli i byn där jag växte upp. Jag var inte den som skulle bli kvar, jag skulle ju ut i världen! Men plötsligt fanns det precis här, det som jag letat på andra ställen.

Men var det självklart att du skulle köpa just det här huset?

– Näe. Jag målade i morsans lägenhet i Bollnäs förut men det funkade inte kände jag. Det blev för rörigt. Och färg på golvet. Jag gjorde större och större grejer och jag ville kunna stänga dörren till jobbet. Letade efter en ateljé inne i stan först men så började jag drömma på nätterna att jag renoverade den gamla skolan hemma i Undersvik. Drömmen återkom flera nätter. Jag gick och funderade på vad som menades. En månad senare blev skolan till salu, men då tillsammans med de intilliggande byggnaderna och det hela skulle kosta två miljoner. Det fanns inte en möjlighet att jag skulle kunna köpa det, så jag la det åt sidan. Två år senare delades fastigheterna upp styckvis. Jag räknade på vad jag skulle kunna ge för skolan, gav ett bud och fick det.

Under tiden jag är där hinner tre omgångar med släktingar komma förbi. Anna-Karin skrattar när jag frågar om det alltid är så här.

– Ja men det är lite så. Varje gång man rört om i färgburken och stoppat ner penseln så blir det Nämen hej, kommer du! Det är ett speciellt hus att bo i och folk vill komma och titta så klart. Det är jätteroligt!

Hon bor idag på halva nedervåningen. I den andra halvan har hon sin ateljé och ett sovrum för besökare. På övervåningen finns en gymnastiksal och det som hon kallar "Gunnels klassrum".

– Först tänkte jag ha huset själv för målning, men nu är tanken för framtiden är att det här också ska bli ett ställe för konstnärer att komma och jobba på. Man ska kunna både bo och jobba här. Ha kurser. Sen drömmer jag om en egen trädgård med höns. Jag vill kunna käka mat från min egen tomt. Det känns som ett viktigt steg.

Jag minns Anna-Karin som den där tuffa storasystern. En vältränad militär som inte var rädd för någonting. Aldrig hade jag tänkt mig att hon skulle känna sig förnöjd med ett förhållandevis lugnt liv som konstnär i Undersvik. Jag hade blivit mindre förvånad om jag sett henne på en affisch för rekrytering till "The U.S. Navy" eller som deltagare på någon farlig expedition till Nordpolen. Vad hände egentligen med den gamla Anna-Karin?

– Jag gick in i en depression. Jag hade gått för långt med både jobb och träning. Det var för tajt det jag levde i. Till slut ville jag inte göra nånting alls. Inte äta, inte sova. Ingenting. Men så plötsligt en dag fick jag en känsla. En sak ville jag göra. Jag ville måla. Så jag stack iväg och köpte färger och sådär, och när jag tog upp penseln hände något i mig. Jag kände att det här hade fått stå tillbaka länge. Jag läkte. Och mitt jobb blev uppskattat, jag började sälja tavlor.

Hon har jobbat mycket med inriktning mot träning och hälsa, är utbildad till både hälsopedagog och beteendevetare.

– Jag läste i princip för att komma på att "det är inte det här jag vill". Det var på ett sätt ett avslut på ett hårt pressat liv. Det har varit ett jävla flackande. Men jag har liksom slagit rot, det här känns som hemma. I grundskolan i Undersvik.

Vid sidan av husrenoveringarna och måleriet vikarierar hon som lärare. Hon trivs bra med barnen och särskilt kul är det förstås att få undervisa i bild. I sommar ställer hon ut sin konst på Stenegård i Järvsö.