Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sagor, myter och skrönor från jägarförbund

I några insändare i lokalpressen under senare tid låter K E Hellsén, ordfförande i Svenska Jägareförbundets, JF, avdelning i Gävleborg, och Björn Sprängare, förbundsordförande, läsarna förstå, att om den lagliga vargjakten begränsas ytterligare, finns det risk för att jägarna tar saken i egna händer.

Annons

Kan det uppfattas som annat än ett förtäckt hot? Får vi inte som vi vill, gör vi som vi vill, vi har verktygen. Pliktskyldigast påpekar förbundets ordförande, med flera, att JF är emot illegal jakt. Det är ett uddlöst uttalande, helt utan empati.

Om JF hade lagt ner lika mycket energi, engagemang, tid och pengar på att minimera den utbredda tjuvjakten, som man gjort för att basunera ut ovederhäftig propaganda, sagor, myter, skrönor och andra falska uppgifter om ulven, så skulle jägarna utan tvivel ha visat större respekt för jaktbestämmelserna. I stället inspirerar den kompakta tystnaden i saken jägarna till att praktisera det väl spridda mottot SGT, skjut, gräv och tig. Säkert sitter höjdarna i det fördolda och applåderar varje gång en tjuvskjuten varg påträffas.

I decennier har jägareförbundet ägnat sig åt en fanatisk hatpropaganda mot vargen genom massproduktion av insändare och debattartiklar i dagstidningar, präglade av vårdslös vokabulär, obalanserad retorik och faktauppgifter med tveksam sanningshalt. I samband med den så kallade licensjakten på varg 2010–2011 riktar EU-kommissionen skarp kritik mot Sveriges rovdjurspolitik, som inte följer EU:s regelverk och hotar därför att stämma Sverige till EU- domstolen, om inte EU:s lagar respekteras. JF replikerar ogenerat att vargjakt är en nationell angelägenhet och att kommissionen saknar kunskaper om vargens villkor i vårt land.

Sedan Förvaltningsrätten hävt Naturvårdsverkets beslut om licensjakt i maj 2013 lämnar Sprängare en kommentar på förbundets hemsida: Det är inte värdigt ett rättssamhälle. Det är djupt tragiskt att vi – staten Sverige – inte kan hantera det. I nuläget klarar inte vårt politiska och juridiska system att hantera frågan. Inget klädsamt och blygsamt där inte. Högmod går före fall, brukar det heta. Tydligen uppfyller inte våra riksdagsledamöter JF:s krav på duglighet, smidighet och bildning. Folkets valda ombud och domstolarnas ledamöter är inte tillräckligt anpassningsbara och lyhörda för JF:s synpunkter i rovdjursfrågor. Sprängare menar således – utan omsvep – att vårt parlamentariskt demokratiska styrelseskick saknar förutsättningar att lösa den komplicerade problematiken, som rovdjursärenden omspänner. Vilket annat politiskt system gör det bättre? Kan direktdemokrati enligt schweizisk modell vara ett tänkbart alternativ för JF:s medlemmar med Sprängare i spetsen?

För oss som hängt med i rovdjursdebatten sedan sekelskiftet, bekräftar inläggen den slutsats vi redan dragit, att JF:s yttersta vilja och målsättning är och alltid varit, att Sveriges riksdag i ärenden som avser jakt, särskilt rovdjursfrågor, delegerar beslutanderätten till JF, som – enligt egen bedömning – är den enda gruppering, som äger den kunskap och kompetens, som krävs för att fatta korrekta beslut.

n´martin

För Den Tysta Majoriteten

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel