Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så blev livet efter olyckan

Klockan 16.45 den 12 november 2013, förändrades livet för alltid för två familjer. Den då 15-åriga flickan Kanun från Söderala blev påkörd – och det var Leonie Fors som satt bakom ratten.

– Att köra på en människa är en ohygglig upplevelse som man aldrig kan glömma, säger hon.

Annons

Sedan den dagen då Leonie Fors .

– Jag tänker på henne hela tiden, men jag tänker att även jag och min dotter är offer i den här olyckan.

Men i takt med att Kanun återhämtar sig lättar bördan.

– Även om jag vet att jag inte hade en chans att väja eller stanna så fanns från början en känsla av skuld och skam.

Leonie var på väg hem när olyckan hände. Bredvid henne i framsätet satt sjuåriga dottern Danique och spelade på mobilen.

– Jag är osäker på om hon såg själva olyckan, men hon var med om dramatiken på olycksplatsen, säger Leonie.

Själv kan hon se hela förloppet i sitt inre som stillbilder. Hur flickan stod framför bilen, låg på motorhuven och rullade vidare upp på taket.

– Det var en så otrolig smäll. Jag var så chockad att det var en människa. Man kanske förväntar sig en älg eller ett rådjur på vägen, men inte en människa.

Och bilen, en Volvo V70, blev så illa tilltygad att den skrotades.

– Det är helt ofattbart att en människa överlever en sådan olycka.

Hon körde riksväg 50 och det var vid busshållplatsen Anneberg i Söderala som olyckan inträffade.

Det var absolut becksvart ute. Leonie fick möte med en annan bil när flickan dök upp som ur intet framför bilen.

En pensionerad polis, som stod vid busshållplatsen, såg händelsen och har som vittne intygat att Leonie inte hade en chans att stanna eller vika undan.

– Han är min ängel nu. Om inte han funnits där, då hade jag kämpat med skuldfrågan i resten av mitt liv.

Leonie sprang ut ur bilen för att se hur det hade gått med flickan och hon minns att hon gav henne en filt.

Dottern var förtvivlad.

– Hon trodde att jag skulle få sitta i fängelse för att jag hade kört på en människa.

Den pensionerade polisen agerade snabbt. Han stoppade trafiken så att flickan inte skulle bli överkörd av andra bilar.

En kvinna klev av bussen och hamnade mitt i olyckskaoset, hon såg att Leonie var chockad och behövde hjälp.

– Vi har blivit vänner. Jag är väldigt tacksam för det hon gjorde för oss.

Tre sjuksköterskor och en narkosläkare dök upp medan de väntade på ambulansen, som hade två prio-ett-larm att hantera.

Att sätta ord på det Leonie kände just då är omöjligt.

– Jag var svårt chockad, men ändå väldigt klar i huvudet.

Ambulanserna kom. Den allvarligt skadade flickan fördes till sjukhuset i Gävle.

Leonie och Danique kördes till jouren i Söderhamn.

– Jag var så pass klar att jag bad läkaren att kolla våra nackar. Jag fick en sobril till natten, sedan blev vi hemskickade med order om att kontakta min hälsocentral nästa dag.

Det var inte lätt för maken Henric att få hem Leonie och Danique i det skick de var. Han ringde efter Leonies bästa vän och arbetskamrat Lindha Holmberg för att få stöd och hjälp den natten.

Leonie pendlade mellan absolut klarhet och djupaste förtvivlan – samtidigt som Kanun kämpade för sitt liv, först på Gävle sjukhus och sedan på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

– Jag hade behövt prata med någon professionell psykolog då, säger Leonie.

Hon kontaktade sin hälsocentral dagen efter, men tackade nej till hjälp.

– Jag var fortfarande i chock.

Efter en veckas trevande fick hon en fungerande kontakt inom vården.

– Men bästa stöd fick jag på jobbet. Jag var sjukskriven, men var där varje dag och pratade med alla som orkade lyssna.

Efter en månad besökte hon Kanun på sjukhuset i Uppsala. Flickan var då fortfarande medvetslös. Minnet av att hon fick hålla hennes hand är så starkt att Leonie inte kan prata om det utan att gråten stockar sig i halsen.

– Hon är så nära mig, men hon vet inte vem jag är.

Och med tiden måste allt återgå till det normala.

– Jag jobbar på Ica Kvantum på E-Center. Där kan jag inte gömma mig, och jag måste kunna leva med den här händelsen.

Varje dag måste Leonie köra förbi olycksplatsen.

Och Danique har gjort en teckning som föreställer olyckan. Hon har också behövt prata om händelsen.

– På skolan ställde de inga frågor. De ville vänta tills Danique själv valde att prata om det.

Det löste sig naturligt när klassen skulle prata om larmnumret 112. Då kunde Danique berätta om sin ambulansresa.

– Det jag har lärt mig är att inga människor i djup chock eller kris ska lämnas i fred med sina tankar. Skulle jag ha gått här hemma ensam hade jag blivit tokig. Man behöver prata och berätta, om och om igen. Och det gäller både barn och vuxna, säger Leonie Fors.