Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Så avlövar man en landsbygd

Hela min uppväxt i Ljusdal var jag lantmätarens grabb.

Annons

Pappa Martin var lantmäteritekniker och farfar Adolph hade varit distriktslantmätare. Sonen lärde sig yrket av sin far under lantmäteriförättningar i Kårböleskogarna och med att rita kartor på kontoret i Stenhamre. Farfar tröttnade småningom på alla bönder och skogsägare som gnölade om lagfarter, skiften och tomtmark och övergick till kommunpolitiken, blev lokalhistoriker och geodet och skrev en lärobok i mätningsteknik. Pappa fick i princip ta över och rätta till vad en oengagerad farfar slarvat med. Jag blev van att höra arga röster i telefon som klagade på den där jävla Sima som hade mätt och ritat fel. Tyvärr, brukade jag svara, ni måste mena min farfar men han dog redan 1942!

Snart försvinner Lantmäteriet från Ljusdals stora kommun. Hela verksamheten i Hälsingland ska centraliseras till Hudiksvall. Sådan är politiken.
Den 31 augusti ska vi vara ute härifrån i kommunhuset, berättar Rolf Pettersson. Han har varit lantmäteriingenjör i Ljusdal i 26 år. Han tänker inte pendla till Hudik som de två andra anställda på kontoret, utan har skaffat sig nytt arbete. Lantmäterijobben tar inte slut i Ljusdal, t ex i reservaten, men nu blir det kostsammare med de längre resorna.
Nästa år står Lantmäteriet i Bollnäs i tur att läggas ner. Snart följer kontoren i Sveg. Ånge, Kramfors, Boden och Piteå.
Omorganisationen har beslutats på divisionsnivå och det är bara för facket att gilla läget.
Lantmäteriet i Sverige behöver rekrytera hundra personer om året, det är fler än som utbildas och de unga nyuxaminerade söker sig förstås till de större städerna.

Som lantmätarens grabb känner jag ilska över nedmonteringen av samhällsfunktionerna i Ljusdal. Service och kvalificerade tjänster försvinner från hälsingekommunerna. Jag delar Eva Kämsbys (också en lantmätarättling från Ljusdal) sammanbitna slutsats nyligen i en insändare: det måste gå att leva i Norrlands glesbygd.

Nej, jag blev inte lantmätare och bröt traditionen, jag är intresserad av bokstäver och lantmätaryrket rymmer för många siffor. Men i ungdomen sommarjobbade jag som pinnpojke, bar stakkäppar, höll i måttbandet av stål – sätt och sträck, skrek farsan – och släpade som lantmätarens slav på en låda på ryggen med teodoliten, ett mätinstrument med kikare.
Det var vansinnigt tråkigt, jag begrep inte dyft av alla dessa polygontåg. Jag lärde mej många knep för att luta mig mot en stakkäpp. Senare i livet skrev jag i Expressen att jag planerat en broschyr med tips om 100 sätt att vila med stakkäpp. En tid efteråt fick jag en beställning av skriften från en lantmäteriteknisk förening.

Jonas Sima, journalist, filmare, författare och folkbildare, är också lantmätarens grabb.