Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Riksdagen hann inte ens att öppna

/

Det står allt mer uppenbart att Mona Sahlin inte har någon som helst skam i kroppen. Riksdagen har inte hunnit påbörja sitt arbete innan hon är beredd att bryta ett av de löften som hon gång efter annan upprepat under minst ett års tid.

Annons

När Mona Sahlin steg upp på Socialdemokraternas partikongress i slutet av oktober 2009 och höll sitt öppningsanförande sa hon: "Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande – aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång! Och det gäller också passivt inflytande".

Det här citatet har vi återkommit till flera gånger här på ledarsidan de senaste dagarna. Och det finns skäl till det. För det här var ett väldigt tydligt besked som inte lämnade några som helst öppningar för andra tolkningar än att Sahlin inte på något sätt var beredd att göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Varken genom aktivt samarbete eller passivt stöd.

Sahlin jagade Fredrik Reinfeldt genom hela valrörelsen för att han inte var beredd att vara lika kategorisk. Reinfeldt insåg nämligen att det skulle bli oerhört svårt – för att inte säga omöjligt – att bedriva något som helst politiskt arbete, var sig man skulle komma att göra det i en majoritetsregering, minoritetsregering eller i opposition, utan att riskera att Sverigedemokraterna skulle komma att rösta på ens politiska förslag. Om det nu var så att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Vilket de alltså gjorde.

På tisdag inleds den nya riksdagens arbete då kungen förklarar riksmötet 2010/11 för öppnat.

Men redan dagen innan, på måndagen, träffas riksdagsledamöterna för första gången i kammaren för upprop och för att förrätta val av talman.

Fram till i går eftermiddag föreföll det klart att det skulle bli Per Westerberg (M) som skulle omväljas som riksdagens talman. I torsdags deklarerade den som sågs som den enda utmanaren, Björn von Sydow (S), att han inte ville bli vald till talman med stöd av Sverigedemokraterna och meddelade därför att han inte ställde upp som talmanskandidat.

Eftersom alliansen är större än de rödgröna skulle det nämligen krävas att SD röstade på den rödgröna kandidaten.

Det här betydde emellertid inte, vilket de flesta verkade räkna med, att de rödgröna lagt ner tanken på att ställa upp med en egen kandidat.

I går presenterade Mona Sahlin Socialdemokraternas kandidat om riksdagens talman – Kent Härstedt. Ett förslag som bekymrar.

Härstedt, som är mest känd för att vara en av de överlevande i den tragiska Estoniaolyckan, förklarade för bara några dagar sedan att han var intresserad av att bli kommunalråd i Helsingborg. Nu ska han alltså också vara partiets kandidat till riksdagens talman. Det verkar inte precis seriöst.

Det verkar snarare som att Sahlin och Socialdemokraterna har valt att plocka fram en kandidat som Sverigedemokraterna ska finna allt annat än tilltalande. Härstedt har nämligen ägnat ganska mycket av sin politiska gärning åt biståndsfrågor. Och att SD därför skulle komma att lägga sina röster på alliansens kandidat.

Därmed skulle de rödgröna kunna ställa sig och peka finger mot alliansen och hävda att de inte klarar att få igenom sina förslag utan stöd av Sverigedemokraterna.

Fast om SD väljer att spela med i det höga spel som Mona Sahlin nu har dragit i gång så skulle det i stället innebära att det är de rödgröna som har lutat sig mot Sverigedemokraternas passiva stöd.

Både Sahlin och Härstedt menade i går att det inte är något som de rödgröna partierna kan ta hänsyn till. Det skulle i så fall innebära att de rödgröna partierna skulle behöva dra sig ur varje gång som Sverigedemokraterna riskerade att stödja det ena eller det andra förslaget. Och så kan man inte ha det, förklarade de.

Det är helt riktigt beskrivet. Så ser situationen ut. Men det gick också att förutsäga på förhand, innan valet, att situationen skulle kunna bli så sådan. Trots detta återupprepade Sahlin sitt mantra "aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång".

Mona Sahlin har på eget bevåg målat in sig i ett hörn. Hon kan inte bedriva en aktiv oppositionspolitik utan att bryta ett av sina tydligaste vallöften.

Men riksdagen hann inte ens inleda sitt arbete innan Sahlin bröt sitt ord och spelade Sverigedemokraterna rakt i händerna.

Mona Sahlin har genom hela sin politiska karriär varit väldigt bra på att prata, men fått väldigt lite praktiskt uträttat. Nu har hon återigen visat att det inte går lita på något som hon säger.

Dessutom har hon tydliggjort hur farligt det är att kliva upp på allt för höga hästar.

Det är inte särskilt konstigt att så få har förtroende för Mona Sahlin.

Mer läsning

Annons