Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Richard Böhme: Var är kluvenheten när man behöver den?

Det är ett händelserikt år som Liberalerna nu kan lägga bakom sig, om inte direkt i trumf så åtminstone fortfarande vid liv. Den nedåtgående trenden från fjolårets valresultat har hållit i sig och i mätning efter mätning har fyraprocentsspärren varit en ganska ovänlig kamrat. Men i Statistiska centralbyråns senaste partisympatiundersökning så klamrade man sig åtminstone fast vid spärren, med näsan precis över på 4,1 procent.

Att kalla det ett förlorat år är kanske att ta i, men som sagt, triumferna har, milt uttryckt, uteblivit. Genom både yttre omständigheter och internt agerande tycks man ha hamnat i en position där man paralyserats av att inte kunna göra alla nöjda samtidigt, vilket istället resulterat till att ingen blivit nöjd över huvud taget. Detta beror nu inte på något svagt självförtroende eller bristande övertygelse, snarare tvärt om.

Men, vi tar det från början. Januari inleddes med Januariöverenskommelsen. Till skillnad från Centerpartiet, där en stor del av väljare och medlemmar snällt verkar ha accepterat det nya samarbetet, finns det fortfarande inom Liberalerna ett starkt motstånd. Samtidigt finns det ett lika starkt motstånd mot all politik som skulle kunna se ut som ett närmande mot Sverigedemokraterna.

Det är en förenkling att detta skulle utgöra en enda konfliktlinjen inom partiet, men det är den kanske just nu viktigaste. Det var också den som låg och skavde under den för Liberalerna viktigaste processen, partiledarvalet.

Jan Björklund, partiledare sedan 2007 och Alliansens roliga farbror hade till slut bestämt sig för att kliva av. En gång batongliberalismen förkroppsligad blev han en av Januariöverenskommelsens undertecknare och en av de som tydligast markerat mot allt vad kompromissande med SD heter. Det arv han lämnade efter sig skulle inte bli det lättaste att skifta.

Men skiftas skulle det och de tre potentiella arvingarna var Johan Pehrson, Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni. Pehrson, ehuru både kompetent och sympatisk, hade egentligen aldrig någon chans, kampen skulle stå mellan etablissemangskandidaten, Ullenhag, och gräsrotsfavoriten, Sabuni.

De närmast messianska förväntningar som vilade på den nya partiledaren kom nu gaska snabbt på skam.

Det var också gräsrötterna som till slut fick säga sitt och efter att en förkrossande majoritet av distrikten valt att stödja Sabuni kunde valberedningen inte göra mycket annat än att nominera henne, och Ullenhag drog sig i god ordning ur.

De närmast messianska förväntningar som vilade på den nya partiledaren kom nu gaska snabbt på skam. Opinionsundersökningarna blev som bekant inte gladare.

Att vara liberal är att vara kluven, så var det sagt. Det må också vara sant om man betraktar partiet Liberalerna. Men partiets klyvning kommer av en påfallande okluvenhet hos medlemmarna.

När det fortfarande finns de som både öppet och högljutt sörjer att Erik Ullenhag inte blev partiledare, och Sabuni inte ens kan räkna med att hela eller ens en majoritet av partiledningen stödjer hennes linje, ja då är det inte så märkligt om framgången uteblir.

Kanske är det så att Liberalerna skulle må bra av lite mer kluvenhet, åtminstone på medlemsnivå. Nu verkar alla istället bergfast övertygade, bara inte om samma sak.