Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Richard Böhme: De fjättrade idealisterna

För att ha varit ett av svensk politiks mest turbulenta år så har det varit ovanligt tyst kring regeringspartiet. Nej alltså, det andra, Miljöpartiet. Efter att 2014 till slut nått Nirvana och inträtt i Regeringen var det nog en del som hoppades på en ny grön era. Regeringspremiären visade sig dock bli mint sagt skakig.

För många av de mer idealistiska medlemmarna blev det ett grymt, realpolitiskt uppvaknande i kompromissens och kohandelns tecken. Innan man visste ordet av satt man i en regering som införde gränskontroller och talade om flyktingmottagande på ”miniminivåer”.

Men det är nu fyra år sedan. Inom politiken får man vara snabb att anpassas sig till en ny verklighet, annars blir man inte långlivad, och trots ett minskande vänsterblock sitter man fortfarande säkert, så säkert som någon nu gör.

Vad gör Miljöpartiet då för fel?

Nu står dessutom miljö- och klimatfrågor som högst i kurs. En veritabel folkrörelse är ute och protesterar för snabba och avgörande politiska åtgärder. Flygplansresor ska skuldbeläggas, veganism premieras och konsumtion likställs i princip med avgudadyrkan. Nog måste sannerligen Miljöpartiets tid vara nu?

Nej, trots klimatångest, skogsbränder, Extinction Rebellion och Greta Thunberg så befinner de sig lika betänkligt nära fyraprocentsspärren som de allt som oftast gör.

Så vad gör Miljöpartiet då för fel?

Till att börja med kan man fråga sig om inte hela språkrörskonstruktionen är mer hämmande än vad den främjar jämlikhet. Om den ens gör det, nämn ett av de kvinnliga språkrören som satt samtidigt som Birger Schlaug.

Det är dock inte dömt att misslyckas. Maria Wetterstrand och Peter Eriksson blev en lyckad dubbelakt och under deras ledning nådde man väljarsympatier mer än dubbelt så höga som idag. Fast också här var de inbördes rollerna tydliga, Wetterstrand var ansiktet utåt.

Ändå kan man undra om det verkligen är bristen på högprofilerade företrädare som är partiets enda problem. Få kan nämligen anses som mer högprofilerade än Gustav Fridolin. Ständigt mån om att synas rätt sammanhang, och redan en politisk veteran verkar vad gloria han haft på senare tid bleknat betänkligt.

Gloria är nog också rätt ord, få har nämligen varit så noga med att visa att de står på ”rätt sida av historien”. Till sist verkade nog alla handhjärtan helt enkelt lite tomma, speciellt som Fridolin samtidigt beskrivs som en mycket slipad politisk spelare.

Men så slutade han till sist, och ersattes i maj av Per Bolund, som inte torde kunna väcka någon anstöt över huvud taget. Kanske inte särskilt mycket inspiration heller. Hittills har det inte slagit några gnistor.

Nu har han visserligen bara suttit ett drygt halvår på sin post. Hans medspråkrör Isabella Lövin får också fortfarande betraktas som relativt ny. Kanske växer de in i rollerna med tiden?

Det går dock inte att komma ifrån att det kanske överhuvudtaget inte handlar om person utan snarare om kultur. Rått uttryckt, om Miljöpartiet inte är mycket mer lämpat för opposition än för regering?