Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tummen upp för att samresa

/

Med tillit, förtroende och tummen som reseverktyg kommer man långt - både geografiskt och mänskligt. Liftaren Elin Herlitz kallar det en världsomspännande kultur.

Annons

Det finns olika sätt att resa. Med halvpension eller all inclusive. I första klass, med klippkort eller utan biljett. För den senare resformen gäller att man ställer sig vid vägkanten eller strax före påfarten. När en bil stannar är den första frågan så gott som alltid densamma: Vart ska du?

Över hela Sverige går det att åka på tummen. Bäst går det kanske i Norrland, på grund av avstånden i glesbygden och de få busslinjerna. Det är Elin Herlitz erfarenhet. Hon intresserade sig för liftarkulturen i tonåren, och upptäckte ett fungerande färdsätt som är lika bra som andra. Att det är gratis gjorde inte saken sämre. Men hon insåg tidigt att det finns krav på resenären.

– Du sätter dig inte i en bil och är tyst. Det ingår att man pratar och bjuder till. Speciellt lastbilschaufförer som kört långa sträckor ensamma tycker att det är roligt. Det finns en ömsesidighet, säger Elin Herlitz.

Hon berättar att det är alla möten som gör resorna speciella. Genom åren har hon träffat på en mängd människor från olika yrkes- och samhällsgrupper. Kallpratet har ibland utvecklats till relationssamtal, och den ena livshistorien efter den andra har fått Herlitz att tappa hakan.

– Jag har fått åka och fika med folks föräldrar eller deras morföräldrar. Ibland vill de visa upp sina hus och säger: "Vi måste åka förbi min stuga".

Sedan fortsätter trippen, ofta efter samma mönster vare sig man befinner sig utanför Umeå, i Spanien eller Australien.

– Det är en världsomspännande kultur, säger Herlitz.

Samåkning har vuxit de senaste åren, men det lockar henne inte. Hon tror att mötet mellan främmande människor i en bil skulle bli annorlunda.

Väntetiderna är korta – i genomsnitt 20 minuter för Elin Herlitz. Det är överlag lättare för kvinnor än män att bli upplockade. Hon tror att det beror på att kvinnor är mer förtroendeingivande. Vissa chaufförer har sagt att de inte stannar när andra män står vid vägkanten. Anledningen är hotbilden, antingen inbillad eller baserad på tidigare hot. Fyra av fem förare är män, uppskattar hon.

En gång har hon tackat nej till en lift. Varför vet hon inte. Det var magkänslan som styrde. En annan gång förstod hon knappt hur hon kom in i fordonet.

– Det kom en familj med två barn i en fullpackad bil. Det tryckte in mig och min ryggsäck. Det var lite osannolikt.

Ändå upprepades proceduren några år senare.

Sedan en tid tillbaka har Elin Herlitz tillgång till bil, så det lär ta ett tag innan hon ställer sig vid vägkanten igen. På frågan om hon liftar om tio år, svarar hon först ett tvärsäkert nej. Sedan funderar hon en stund:

– Man ska aldrig säga aldrig.

Mer läsning

Annons