Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

REPLIK: Vargrädslan är obefogad – och hatet har mer med konkurrensen om älgen att göra

När jag var barn berättade vissa föräldrar fantasier om monster och bergatroll i all välmening, för att barnen inte skulle råka illa ut. Men det var naturligtvis kontraproduktivt, skriver Örjan Norling från Bollnäs i en replik till Ingvar Persson i Vallsta.

Ingvar Perssons hatiska insändare om varg får mig att reflektera över några saker. Jag växte upp, likt Ingvar tror jag, på en enslig jordbruksfastighet i norra Hälsingland. En del av mina skolkamraters föräldrar hade en, troligen ärvd, ovana att skrämma sina barn. Det gjordes i all välmening för att barnen inte skulle råka illa ut. Så fanns i sjön nån typ av monster som kunde ta dig och dra ner dig i djupet om man badade olovandes. I skogen fanns ett bergatroll som kunde ta dig om du gick i skogen utan lov.

Som sagt, dessa föräldrar berättade dessa fantasier i all välmening för att barnen inte skulle råka illa ut. Men det var naturligtvis kontraproduktivt. Jag fick följa mina äldre skolkompisar hem genom mörka skogen och cykla tillbaks ensam efter att lämnat dem där de kunde se ljuset från sitt hem.

Att skrämma vuxna och barn för varg är samma vidskepelse. Jag har svårt att tro att någon vuxen klart tänkande människa vistas mindre i naturen för att antalet vargar ökar. Jag jobbade och bodde tre år i Azerbajdzjan. På ledig tid åkte jag och mina kollegor och bekanta runt i de Kaukasiska bergen. Där lever man i byarna på samma sätt som man gjort i tusen år, och mycket fattigt. I bergen vallar man får under mycket primitiva former. De sover ute under bar himmel tillsammans med sina stora vakthundar och där finns gott om varg. Flera gånger stannade jag och pratade med dessa fåraherdar. Jag frågade om deras inställning till vargen som ständigt hotar deras knappa försörjning. De blev nog mest förvånad över min fråga, men svarade att varg har rätt att finnas likväl som de. Som jag förstod det var det en ömsesidig respekt.

Om inte vi i ett av värdens rikaste och mest glesbefolkade länder kan acceptera att det finns för människan ofarliga rovdjur, hur ska då människor i tätbefolkade fattiga länder kunna leva med stora farliga djur som tigrar, lejon och elefanter? Det verkar vara så att ju rikare människor blir desto mer intoleranta. Egentligen borde jag tycka synd om barn som likt mina skolkamrater blir skrämda av sina föräldrar, men jag har insett att hatet grundar sig på konkurrensen om det gemensamma bytet: älgen.

Örjan Norling, Bollnäs

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel