Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

REPLIK: Vad är syftet med insändaren? Det kan knappast vara att rädda gården ...

Syftet med Maj-Britt Anderssons insändare kan knappast vara att rädda gården Jon Pers och dess kulturvärden, för då hade hon kunnat ställa en hövlig fråga till gårdens ägare om hur de tänkt arbeta för att bevara gården, skriver museichefen Anders Assis i en replik.

Replik på Anderssons insändare ”Hur man förgör en hälsingegård”

Andersson har rätt att ha vilka åsikter hon vill, men att på detta sätt torgföra putslustigheter på andras bekostnad, är ju närmast att betrakta som personangrepp. Andersson pekar indirekt ut gårdens tidigare ägare, som idag är avliden och kan inte svara på kritiken. Vidare insinuerar hon att kulturvårdande institutioner skulle vara ointresserade av gårdens bevarande. Vad vet hon om det?

Det är ett faktum att länsstyrelsen för cirka 20 år sedan var beredd att byggnadsminnesförklara gårdsanläggningen och att satsa stora belopp på att rusta den, men det föll då dåvarande ägaren inte så önskade. Att Ljusdalsbygdens museum har dokumenterat måleriet, räddat vad som återstod av gårdens arkiv och lagt egna forskningsresurser på gården nämner hon inte. Att organisationer som Allmänna Arvsfonden, kommunen, länsstyrelsen och länets museer har att respektera den grundlagsskyddade äganderätten verkar inte Andersson äga kännedom om.

När Andersson sedan avslutar sin insändare med att närmast håna nuvarande ägare genom att göra sig lustig över en sittbänk på gårdsplanen så är det ett lågvattenmärke. Att helahälsingland.se och Ljusdals Posten ens låter publicera Maj-Britt Anderssons insändare i denna form är för mig obegripligt.

Syftet med Anderssons insändare kan knappast vara att rädda gården och dess kulturvärden, för då hade hon kunnat ställa en hövlig fråga till gårdens ägare om hur de tänkt arbeta för att bevara gården, istället för att tipsa ”antiktjuvarna” om gårdens målerier mm. Syftet verkar snarare vara, som så många gånger annars när Andersson publicerar sig, att framhäva sig själv som en auktoritet rörande hälsingegårdarna.

Kan det vara viktigt för Andersson att ses som en auktoritet, nu när hennes forskning kring allmogemålaren Anders Ädel har ifrågasatts? Forskning kopplad till Göteborgs universitet har i den vetenskapliga tidskriften RIG presenterat fakta som visar att stora delar av Anderssons forskning kring Ädels målerier inte håller måttet. Denna nya forskning har Andersson tagit del av, men även i RIG så har Andersson valt att svara med insinuationer och fördolda personangrepp, istället för att diskutera sakfrågor vetenskap och fakta. Är detta månne en öm tå?

Anders Assis, museichef Ljusdalsbygdens museum

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel