Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

REPLIK: Samsas och stör vargen – om motpolerna samarbetar kan vi rädda liv!

Ingvar Persson har fog för sin reaktion. Det finns problem med vargen, skriver Kelvin Ekeland och påminner om ett projekt där bland annat Nordulv var involverade. Idén var att man skulle kunna hålla rovdjur borta från betesmarker genom att störa och ta över områden där vargen försökte etablera sig - en form av snäll skyddsjakt.

Annons

Vargen ställer till problem. Särskilt gäller det i Gävleborgs län där det finns nio revir. Utöver reviren har länsstyrelsens hittat ensamma, stationära vargar. Ingvar Persson har fog för sin reaktion i sin debattartikel. Politiken har präglat vargarna att vara orädda. Vargarnas advokat, Yvonne Öhman, påpekar felaktigheter i Ingvars uppgifter. Det är petigheter. Det finns folk här och de har djur som betar på utmarken. De är rädda om djuren - mer än de är rädda för vargen.

Jag känner Ingvar Persson som en sund debattör som tänker innan han uttalar sig. Att känslor finns i vissa uttalanden hör till. På Vallstas landsbygd står t ex ”08-orna” för så mycket.

För tolv år sedan var jag aktiv i Gävleborgs fäbodförening, GFF, och hade då kontakt med Nordulvs dåvarande ordförande Irene Gutekull. Vi hade en bra dialog som byggde på samarbete. Idén var att tamdjur inte får skrämmas. Viltskadecenter hade medverkat och fick förklaringen att tanken var att tillsammans med drabbade fäbodbrukare, GFF och Folkaktionen ny rovdjurspolitik i ett gemensamt projekt skulle hålla rovdjur borta från betesmarker.

Irene ville att man skulle finnas vid fäbodar redan före buföring. Vargen som är ett hunddjur kommer självklart testa oss mer än en gång. Vi tänkte att med våra hundar skulle vi helt enkelt ta över de marker där betesdjuren finns, för att sedan hela tiden patrullera av ytterområdena. Stötning blir det bara fråga om när/om rovdjuren blir för närgångna och vill ta sig in på "vårt revir". Kalla det en anpassande och snäll skyddsjakt.

Försöket var allvarligt och seriöst från Nordulvs sida. Motpoler skulle jobba sida vid sida. Förståelsen behövde öka. Irene hade mer än 30 års erfarenhet av hundhållning och uppfödare av schäfer. Hon ansåg sig ha kunskap och vara kapabel att att läsa av sina hundar. Till hjälp fanns duktiga rovdjursspårare med hund, folk med jaktkunskaper, folk med erfarenhet av tamboskap och fäbodbrukare.

Vi har möjlighet till ett fantastiskt nätverk i ett sådant projekt. Detta kommer kosta en slant. Men om man jämför med de kostnader som är i dag så är det en liten kostnad. Vi behöver ert stöd, sade Irene.

Sedan dog min kontakt med Irene Gutekull. Jag fick uppfattningen att ambitionen knäckt henne. Men problemen finns, och Nordulv, GFF och övriga fäbodbrukare har ansvar för lantrasdjur som är oerhört mer hotade än de stora rovdjuren och dessutom betesarter som bara kan bestå i en biotop med tamdjur på utmarksbete.

Så här skriver Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk som samlar den svenska fäbodrörelsen och ska verka för att bevara, främja och utveckla fäbodarna, fäbodkulturen, fäbodbruket med utmarksbetet och andra naturliga fodermarker, samt övrigt utmarksbruk:

Skogsbetet glöms gärna bort i den debatt som förs om klimatkris medan fäbodkulturen kan visa vägen mot framtiden. En del lever redan där.

Kelvin Ekeland, Norrbo, författare och etnobiolog

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel