Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Replik: Känner inte igen eländet

Replik på Kristina Wicksells op-ed 16 maj

Annons

Upp flyga orden, tanken stilla står, det gamla citatet från pjäsen Hamlet kommer för mig, när jag läser Kristina Wicksells krönika i Ljusnan den 16 maj. Hon brer på om det eländiga tillståndet i vårt land som hon anser förklarar det missnöje som gynnar Sverigedemokraterna. Hon skriver rakt av att statskassan dräneras varje år med 70 miljarder i form av jobbskatteavdrag och att borttagandet av förmögenhetsskatten var dyr och onödig.

Det var den rödgröna regeringen som i början av seklet tog bort förmögenhetsskatten, arvs- och gåvoskatten. Man insåg att människor med pengar alltid kunde väja för dessa skatter och slutligen rösta med fötterna och flytta företag, jobb och förmögenheter utomlands. Därefter har skatteintäkterna ökat i Sverige år från år. Räknat från år 2000 till år 2013 så har samhällets skatteinkomster ökat med 260 miljarder kronor justerat för inflation. Vårt land är alltså ett exempel på att lägre skattetryck verkar ge högre inkomster till stat och kommun.

Sedan den borgerliga alliansen tillträdde år 2006 har antalet sysselsatta i vårt land ökat med över 200 000, till stor del tack vare jobbskatteavdragen. Det är alltså grovt vilseledande att som Kristina Wiksell hävdar att jobbskatteavdragen dränerar statskassan. Mer än 200 000 fler människor som jobbar och betalar skatt har gjort jobbskatteavdragen till en win-win-situation för både enskilda, som får en trettonde månadslön varje år, och för samhället.

Den här stora ökningen av antalet sysselsatta har skett under en av de värsta ekonomiska kriser som vi upplevt sedan 1930-talet. Vi lever fortfarande i efterskalven av denna kris vilket till stor del förklarar att arbetslösheten fortfarande är för hög. I jämförelse med de flesta andra västliga ekonomier har Sverige tack vare Alliansens politik gått förhållandevis skadeslöst genom denna kris. Allt är naturligtvis inte bra. Som pensionär tycker jag t.ex. att det nu vore dags att på allvar börja minska skatteskillnaderna mellan arbetande och pensionärer. Andra brister får man sig dagligen till livs i den allt mer upphettade valdebatten.

Men det börjar bli tröttsamt med debattörer som Kristina Wiksell m.fl. som från ett vänsterperspektiv så ihärdigt och ohederligt försöker framställa vårt land som ett elände och en jämmerdal. Det är ett Sverige som knappast någon känner igen.

Hans Degerman

Bollnäs

Svar:

Tack Hans för din replik.

 Först och främst tycker jag det är lite nonchalant att kalla samhällskritik för att framställa vårt land som elände och en jämmerdal. Sverige ligger i topp på många plan, men vilken tröst är det för de som utförsäkrats och tvingats leva utan inkomst trots att de är sjuka, de som drabbats av vårdens nedskärningar och all den förskolepersonal som inte vågar ta rast eftersom barnen då blir ensamma? De flesta som arbetar inom den offentliga sektorn vittnar om nedskärningar samt personal- och resursbrist. Jag tror inte att skattelättnader eller sänkta skatter är lösningen på detta – oavsett vem eller vilka som genomför dem.

 Jobbskapande går att diskutera fram och tillbaka, siffror kan användas i allas syften men det finns ingen som helst vetenskaplig studie på att jobbskatteavdragen haft någon effekt på sysselsättningen i Sverige. Lena Hagman på Almega har uttryckt att regeringen hade fel i sin analys och Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) kom i sin rapport fram till att det inte går att säga huruvida jobbskatteavdragen gett några jobb eller inte.

 Att det är tack vare Alliansen Sverige klarat sig så bra ur krisen är också något som går att diskutera. Själva ordföranden i regeringens finanspolitiska råd, Lars Calmfors (som också är nationalekonom) har sagt såhär om Sveriges hantering av finanskrisen: Vi hade tur som undvek att betala ut akuta bankstöd som många av de andra Europeiska länderna samt att Sverige hade ett bra utgångsläge tack vare samtliga regeringars skötsel av de statliga finanserna.

 Jag menar inte att något av det här är enkelt, eller att det bara finns ett rätt svar – men att kalla mina åsikter för ohederliga, mina resonemang för vilseledande och mina texter för tröttsamma tycker jag personligen tillhör lite väl låg nivå för den här sortens politiska debatter.

Kristina Wicksell