Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Reinfeldt som klimattaliban

/

Prövningens stund för Fredrik Reinfeldt och det svenska ordförandeskapet i EU. Så har det pågående EU-toppmötet i Bryssel beskrivits. Och det är en i allt väsentligt riktig beskrivning.
Statsminister Fredrik Reinfeldt har den minst sagt svåra uppgiften att försöka ena EU-länderna om en gemensam ståndpunkt inför FN:s klimatmöte i Köpenhamn i början av december.

Annons

Resultatet av förhandlingarna är tänkta att presenteras på en presskonferens strax efter lunch i dag, men erfarenheterna från tidigare möten av den här digniteten säger att det brukar läcka ut betydligt tidigare. Det är således inte osannolikt att du kan höra resultatet av förhandlingarna på radio samtidigt som du läser den här ledaren.

Om det är positiva rapporter som lämnas från EU-toppmötet finns fortfarande möjligheten att det ska gå att upprätta en uppdatering av Kyotoprotokollet då världens ledare om en dryg månad möts i Köpenhamn.

Skulle det däremot vara negativa tongångar ser situationen betydligt mörkare ut. Nära på nattsvart.

Den stora knäckfrågan är hur klimatomställningen ska finansieras. EU-länderna är överens om själva strategin som formuleras 20-20-20 till 2020. Alltså sänkta utsläpp med 20 procent, ökad användning av förnybar energi med 20 procent och energieffektivisering med 20 procent.

Enligt EU-kommissionen beräknas biståndet till den globala omställningen kosta industriländerna på tio års sikt behöva uppgå till omkring 100 miljarder euro om året. Det är inte precis småpengar.

Därför kommer det också att bli oerhört svårt att komma överens om hur kostnaderna ska fördelas. Om mötet i Köpenhamn ska bli lyckat krävs att man kan enas om detta. Men då måste också Fredrik Reinfeldt ha med sig ett besked om EU:s andel när han nu ska ge sig ut på rundresa för att träffa USA:s president Obama, Rysslands president Medvedev och Kinas president Hu.

Ett sådant besked tycks dock väldigt svårt att få loss. Den ekonomiska krisen anses på många håll som betydligt viktigare än att rädda klimatet. Lite konstigt kan tyckas eftersom den ekonomiska krisen med stor sannolikhet ligger bakom oss då utfästelserna i ett eventuellt klimatavtal väl träder i kraft.

Dessutom råder det stor oenighet kring hur börderna för EU:s del av klimatfinansieringen, hur stor den än må bliva, ska fördelas internt i unionen. Ska de fördelas, som brukligt, enligt BNP-storlek eller ska man väga in storleken på de utsläpp av växthusgaser som EU-länderna gör sig skyldiga till?

En sak kan man i varje fall vara helt säker på. Skulle det inte gå för EU-länderna att enas kring den här frågan så beror det inte på att Sverige varit motstridigt och bakåtsträvande. Enligt uppgifter från Bryssel så har den svenska förhandlingsdelegationen blivit kallade för "klimattalibaner, eftersom de vill gå så långt i åtagandena.

Varför hör man aldrig Maria Wetterstrand (MP) beskriva alliansregeringen på samma sätt?

Mer läsning

Annons