Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Reidar Carlsson: Skyll inte på nyliberaler – debatten om privatiseringar är urgammal

Annons

Det kommer att bli stora förändringarArbetsförmedlingen de kommande åren. Till stor del skall de uppgifter som Arbetsförmedlingen gör i dag i stället utföras av fristående aktörer.

Anmäl text- och faktafel

Det här framgår av 73-punktsöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. I samma överenskommelse framgår också att det inte kommer att bli någon vinstbegränsning för privata välfärdsföretag vare sig enligt det förslag som Ilmar Reepalu lade fram i sin utredning, eller enligt något annat förslag.

Privat välfärd och privatiseringar skapar ofta stora debatter. Det är lätt att tro att diskussionen om privat eller offentlig är en ganska ny företeelse, som beror på att "nyliberala" idéer har fått fotfäste i Sverige de senaste årtiondena.

Den politiska debatten om vilket som är bäst, privat eller offentligt, har pågått i hundratals år i Sverige

Men så är det inte alls. Den politiska debatten om vilket som är bäst, privat eller offentligt, har pågått i hundratals år i Sverige, långt innan dagens riksdagspartier fanns.

Det här framgår av boken "Problemet med vinster – riksdagsdebatter om privat och offentlig drift under 400 år". Den är skriven av Magnus Linnarsson, historiker vid Stockholms universitet. Han har valt ut några områden där den svenska riksdagen diskuterat för- och nackdelar med offentlig och privat ägande eller drift: postväsendet under 1600-talet, tullen till städerna under 1600- och 1700-talen, järnvägens stambanor i mitten av 1800-talet, det nationella telenätet under början av 1900-talet och privata förskolor under 1980-talet.

S-ordföranden Hjalmar Branting motsatte sig länge ett förstatligande av telefonnätet

Magnus Linnarssons genomgång visar att argumenten varit ganska likartade genom århundradena. Det har handlat om effektivitet, där debattörerna till exempel hävdat att korruption gör offentligt driven verksamhet mindre effektiv. Det har handlat om allmännytta kontra egennytta där vissa uppgifter i debatten ansetts som naturliga att skötas av staten. Det har handlat om rättvisa, där debattörer har menat att bara staten kan se till att alla medborgare får tillgång till en viss tjänst.

I dag är privat kontra offentligt en typisk höger-vänster-fråga. Det är en ganska ny företeelse. Flera av de frågor Magnus Linnarsson tar upp avgjordes innan dagens partisystem fanns. Och S-ordföranden Hjalmar Branting motsatte sig länge ett förstatligande av telefonnätet, eftersom han tyckte att det skulle bli för dyrt för staten att köpa upp det privata AB Stockholmstelefon.

Om man tittar tillbaka några decennier så var det precis tvärtom.

Av dagens debatt är det också lätt att tro att privatiseringen bara har gått åt ett håll, och att andelen privat hela tiden ökat. Det är helt fel. Om man tittar tillbaka några decennier så var det precis tvärtom. Under 1960- och 1970-talen blev den offentliga sektorn större och större, och tog över uppgifter som tidigare till stor del skötts av medborgarna själva, till exempel barnomsorg eller äldrevård. Många har också glömt löntagarfonderna, där börsföretagen skulle få ett stort statligt ägande.

Det är lätt att fastna i den dagsaktuella debatten, och tro att den är unik. Men så är det sällan. Det är därför mycket intressant att få det historiska perspektiv Magnus Linnarssons bok ger. Debatten om privat eller offentlig är inte ny. Den har pågått under hundratals år, långt innan nyliberalismen fanns.

Annons