Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Regeringen sitter kvar efter höstens personval…

/

God morgon Ljusdal! Sommaren kommer så sakteliga krypande och de lokala nyheterna får en annan karaktär när såväl politiker som tjänstemän semestrar.

Annons

Vad man dock kan konstatera ett valår som detta är att det sprattlar till lite då och då. BB-utspelet i är ett typiskt sådant. När man börjar gräva fram gammal skåpmat för att man behöver ved till valbrasan börjar det kännas en aning simpelt.

Visserligen är frågan om BB i Hudiksvall ska vara kvar eller inte viktig. Men just nu känns den frågan mer som en ickefråga utifrån en luddig födelsestatistik från Socialstyrelsen där man rekommenderar minst 1000 födslar för att ha ett existensberättigande. Skulle det dock visa sig att det moderata landstingsrådet har rätt i sina påståenden att såväl C som S har planer på att stänga BB i Hudiksvall och mörkar det innan valet har vi medborgare fått ett smakprov av hur politik fungerar när den är som sämst.

I övrigt kan man i valtider inte låta bli att reflektera över att vi väljare börjar tänka lokalt även på riksplanet. I många år har kommunalvalet och i viss mån landstingsvalet präglats av personval. Det har för många blivit viktigare vilka personer vi ska ha inpå oss i vardagen än vad de representerar för parti.

Men nästan inte märkbart i riksdagsvalen (med undantag för några få Ian & Bert & Westerberg-effekter).

I den senaste av alla mätningar vi matats med inför valet befinner sig Stora Fru S ute på djupt vatten, man skulle kunna sammanfatta hennes popularitet ungefär så här: alla vet vem hon är men ingen, i alla fall väldigt få, vill se henne trycka Statsminister på visitkortet.

Stora Herr M däremot är betydligt populärare än sitt parti. Han vill väldigt många även i fortsättningen se som Statsminister.

Det här är nytt i den svenska politiken och kommer nog att slå igenom ordentligt i höstens val. Man röstar inte på ett parti bara för att man alltid gjort det eller för att man råkar jobba på stålverket eller i bank.

Inte heller verkar det sociala arvet spela lika stor roll längre. Och det är väl egentligen inte speciellt konstigt att även vi svenskar låter oss påverkas av personerna bakom politikermasken när gränserna mellan partierna inte bara suddas ut utan också ständigt flyttas.

Det som för många fortfarande skiljer är de så kallade värdegrunderna. Men även dessa blir mer och mer lika partierna emellan. I takt med att partiprogrammen och värdegrunderna mer eller mindre flyter ihop är personerna viktigare än partiet.

Jag sätter en spänn på att Miljöpartiets hyfsade läge just nu till stor del beror på den sakliga och tillsynes pålitliga ena halvan av språkrören. Folk litar på henne.

På den blå sidan, regeringssidan, blir alla utom Storchefen M mer och mer marginaliserade i takt med att vi närmar oss valet. Mycket talar för att de tre andra allianspartierna tillsammans håvar in drygt 15 procent av väljarnas förtroende medan Storchefen och hans skattmästare landar på drygt 35 procent.

På den rödgröna halvan kommer S:s ledarproblem att visa sig tydligt.

Några röster hamnar på lagkamraterna men efter moget övervägande kommer många att lägga sin röst på den person man vill ska vara vår Statsminister –och just nu är Stora Herr M ensam kandidat till den posten.

På det lokala planet är det dock betydligt grumligare både vad det gäller grupperingar och ”statsministerposter”.

Mer läsning

Annons