Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Regeringen och redovisningen

/

År 2007 inrättade regeringen det Finanspolitiska rådet. En myndighet vars uppdrag är att utvärdera svensk finanspolitik och övrig ekonomisk politik. Rådet lyder under regeringen, trots att det är just regeringens politik man har till uppgift att granska, vilket rent principiellt är en märklig ordning.

Annons

Bättre vore att rådet skulle lyda under Riksdagen, vilket det Finanspolitiska rådet även själva föreslagit, för att undanröja tvivel rörande myndighetens självständighet gentemot den enhet man är satt att granska och för att etablera en faktisk självständighet.

I veckan presenterade nämnda råd sin årliga rapport rörande svensk finanspolitik, en rapport i vilken det bland annat riktas skarp kritik gentemot regeringens beräkningar rörande överskottsmålet, vilka anses ha ”stora brister”. Vidare anser rådet också att regeringen bättre bör förklara hur det numera så berömda ”reformutrymmet” uppstår. (Tilläggas bör att rådet dock inte anser att termen ”reformutrymme” över huvudtaget skall användas av regeringen eftersom det i sig är missvisande.) Regeringen borde bättre förklara hur skattesänkningar och utgiftsökningar finansieras för att väljarna skall kunna utvärdera regeringens politik. Och, i den bästa av världar, bestämma sig för vad man anser vara viktigast, eftersom det inte går att få både och.

Det är ett uppenbart bekymrat Finanspolitiskt råd som avlägger rapport i år. För reformutrymmet som finns räcker inte till både stora skattesänkningar och stora utgiftsökningar. Något den borgerliga regeringen dock inte håller med om. Det är inte särskilt konstigt; regeringen har egentligen inte möjlighet att välja eftersom skattesänkningarna under väldigt lång tid framställts som reformer som inte inkräktar på utrymmet för att exempelvis genomföra en kostsam men nödvändig restaurering och utbyggnad av svensk järnväg. Trots att det faktiskt är precis just så.

Det Finanspolitiska rådets råd är följaktligen också mycket enkelt; om skattesänkningarna genomförs bör utgiftstaket sänkas. Om taket inte sänks, ja då bör inte regeringen genomföra stora skattesänkningar. Vad rådet säger är med andra ord att vi inte har råd med både och, regeringen kan inte både sänka skatterna och öka utgifterna. Men att döma av Anders Borgs kommentarer igår är det just det man tänker göra.

Precis som Riksrevisionen har det Finanspolitiska rådet invändningar mot regeringens redovisning i budgetpropositionerna.

Redovisningen av de offentliga investeringarna klassas som ”bristfällig”. För små resurser avsätts till att göra hållbarhetskalkyler av den förda politiken. Ordentliga generationsanalyser saknas därmed som redovisar de långsiktiga konsekvenserna av reformer och skattesänkningar.

Knappast förtroendeingivande omdömen rörande regeringspolitiken och redovisningen av denna, men däremot föga förvånande. Regeringen har trots allt tidigare bland annat använt sig av tveksamma redovisningstekniska lösningar i budgetpropositioner rörande statsbidragen, samt avstått från att utvärdera arbetsmarknadspolitiska åtgärder, vilket försvårat både granskning och utvärdering av den förda politiken.

Bilden av en regering som inte säger väljarna hela sanningen om sin politik består med andra ord.

Hur väljarna kan acceptera detta är obegripligt.

Det är för övrigt även oppositionens tystnad.

Jenny Wennberg

Mer läsning

Annons