Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Regering i minoritet vanligare än majoritet

/

Alliansen vann en storseger över de rödgröna och ökade avståndet till det rödgröna blocket från 2,1 till 5,7 procent, trots att de rödgröna haft opinionsvinden i ryggen så sent som april-maj i år.

Annons

Ändå framställs valet som jämnt, bara för att regeringen inte fick egen majoritet på grund av att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.

Socialdemokraterna gjorde som bekant sitt sämsta val sedan 1914 med bara 30,6 procent av rösterna. Partiet backade hela 4,3 procentenheter från katastrofvalet 2006 som fick Göran Persson att kasta in handduken.

I valet 1998 backade Socialdemokraterna från 45,3 till 36,4 procent. Det hindrade inte Göran Persson att segervisst utropa "Vi regerar vidare". Vilket han också gjorde. Med bara drygt en tredjedel av väljarna bakom sig.

Det ska jämföras med alliansen som har varannan väljare bakom sig, så när som på 0,7 procent.

I vårt land har minoritetsregeringar snarare varit regel än undantag. Sedan Hjalmar Brantings tid har Socialdemokraterna bara haft egen majoritetsregering under de två åren i tvåkammarriksdagen efter Tager Erlanders segerval 1968.

Nu är Moderaterna och Socialdemokraterna jämnstora vilket säkerligen skakat om självbilden bland gamla sossar som inbillat sig att partiet alltid ska vara ett 40-45-procentparti.

Och krisstämpeln används flitigt i eftervalssnacket.

Men i stället för att jubla över alliansens framgång lägger alliansens partiledare pannorna i djupa veck. Förklaringen heter Sverigedemokraterna som blev tungan på vågen.

Men det är ett bekymmer för både alliansen och oppositionen.

"Vi är två partier som härmed tydligt markerar att vi inte på något sätt kommer att göra upp, göra oss beroende av eller samarbeta med Sverigedemokraterna om partiet kommer in i riksdagen". Det skrev S-ledaren Mona Sahlin och MP:s båda språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson på DN debatt redan 2008.

Liknande försäkringar har statsminister Fredrik Reinfeldt och alliansens partiledare också gjort.

Lars Ohly (V) utmärker sig som vanligt genom att tala om att man ska tillgripa "utomparlamentariska" strategier mot SD. Vad han nu menar med detta.

Men en person som blev ledsen när Berlinmuren och kommunismen föll 1989 (finns bandade upptagningar på det) kanske man inte ska ta på något större allvar.

Desto märkligare att han är en viktig del i det rödgröna samarbetet!

Både oppositionen och alliansen har uppenbara problem med hur de ska hantera SD. Båda har försäkrat väljarna om att de inte tänker samarbeta eller göra sig beroende av SD.

Men varken de rödgröna eller regeringen kan undvika att SD röstar med deras förslag. Vilket i praktiken innebär att man driver igenom ett förslag med hjälp av SD.

I Ekots lördagsintervju i sade socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin att hon - åtminstone inte direkt - kommer att försöka fälla regeringen Reinfeldt genom ett misstroendevotum. Förmodligen är det självbevarelsedriften som håller henne tillbaka.

Däremot kan hon tänka sig att S, V och MP tillsammans kan komma ett lägga fram ett förslag om att dra hem de svenska trupperna i Afghanistan.

För att kunna göra det måste de rödgröna få hjälp av SD. I klartext innebär det att de rödgröna är beroende av SD. Annars skulle förslaget inte gå igenom.

Så mycket verkar försäkringarna att inte stödja sig på SD vara värda.

Att S dessutom i stort sett delat regeringens syn på trupperna i Afghanistan med regeringen, innan V och MP lyckades få S att ändra sig, gör ett sådant agerande ännu märkligare.

Möjligen kan det bli svårare att hålla en hög reformtakt med en minoritetsregering. Men i och med att budgetprocessen numera är anpassad till minoritetsstyre kommer mycket av politiken att kunna genomföras.

För helt klart gick alliansen framåt i valet.

Mer läsning

Annons