Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Regerande är ingen enmansföreställning

Under en längre tid har regeringsdugligheten lyfts fram som ett av de främsta argumenten för en fortsatt borgerlig regering. Jag har hört borgerliga politiker slarvigt säga att höstens val bör betraktas som ett presidentval mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt.

Annons

Förtroendemätningar av olika slag citeras ofta och gärna. I de där mätningarna leder Reinfeldt rätt stort. Tack vare att det mesta tycks rinna av honom ungefär som vatten rinner av en gås. Den skyhöga arbetslösheten, det ökade utanförskapet, avregleringar som vi inte kan överskåda effekterna av, snedfördelade skattesänkningar. Ingen ställer honom till svars för sådana saker. På något vis har han lyckats ställa sig över ansvaret för inrikespolitiken.

Gåseffekten märks även i samband med skandaler kring de personer han valt ut till sin närmaste krets. När något går fel åker de ut i kylan fortare än kvickt och ingen skugga faller på mannen med hundögonen.

2006 avgick två ministrar inom en vecka eftersom de hade köpt svart arbetskraft, bodde i villor som ägdes av företag registrerade i skatteparadis, struntat i TV-licensen. Den utnämnda kulturministern hade inte betalat TV-licens på 16 år. Statssekreteraren Schenström, Reinfeldts närmaste kvinna, fyllehånglade på krogen samtidigt som hon hade krisberedskapsjour.

Turbulensen fortsatte när försvarsministern avgick för att han inte kunde stå för regeringens nedskärningar på försvaret. För tillfället har vi en utrikesminister som utreds för grova brott mot folkrätten.

Och förra veckan avgick arbetsmarknadsministern. Omständigheterna kring Littorins avgång är fortfarande något oklara. Men att han oväntat avgick mitt under sommarens hetaste politiska vecka minskar inte direkt misstankarna om att det påstådda sexköpet fanns med i beslutet att avgå.

Observera att alla de ovan nämnda är moderater. Trots att vi har en samlingsregering som består av fyra partier. Utöver försvarsministern är de enda ministrar som avgått med hedern i behåll två folkpartister. En som naturligt lämnade när han hade avgått som partiledare. Och en kompetent klok kvinna som befordrades till EU-kommissionär.

Tack vare grundlagen har statsministern en speciell position, då han är den som utser övriga ministrar. Som regeringsbildare har han ett extra stort ansvar. Men av de ministrar han valt ut från sitt eget parti har få klarat sig perioden ut.

Regeringen består dock som bekant av fyra partier, som alla är beroende av varandra. Om jag vore centerpartist, folkpartist eller kristdemokrat så hade jag vid det här laget varit skapligt trött på min lagkapten och hans laguttagning samt sättet att sköta coachningen i kritiska lägen.

Att regera ett land är ingen enmansföreställning. Det är ett lagarbete. Ett lagarbete som bygger på förtroende, samarbete och ansvarstagande. Ett lagarbete som involverar alla regeringens ministrar.

Någon gång kommer turbulensen runt Reinfeldts moderata ministrar att börja synas i opinionen. Vi kanske lite till mans börjar undra vilka gamla, nygamla och nya moderater som kan grävas fram till en eventuell ny mandatperiod. Därför är det nog osäkert om borgarna vill fortsätta att prata regeringsduglighet särskilt länge till i den här valrörelsen.

Eva Älander

Mer läsning

Annons