Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rätt att välja när man ska dö?

Annons

"Jag är inte bitter. Jag har fått varit med om så mycket i livet, men snart blir det för jobbigt. Då vill jag bara somna in."

Så säger Lars-Olov Hammergård i Söderhamn, i en artikel i måndagens tidning.

Han har en obotlig muskelsjukdom, ALS, och för debatten om aktiv dödshjälp eller rätten att själv få bestämma när han ska dö, som han själv beskriver det.

Aktiv dödshjälp, eller läkarassisterat livsslut som det också heter, är en av vårdens absolut svåraste frågor. Ska patienter med obotliga sjukdomar få hjälp av sjukvården – den som annars är satt för att rädda liv – för att avsluta ett liv?

Lars Olov Hammergård tycker det. Och han får också stöd i sin åsikt av SMER, Statens medicinetiska råd. De uppmanade regeringen, precis innan jul, att ta fram ett förslag på lagstiftning där det blir tillåtet för patienter med obotliga dödliga sjukdomar, som ALS och MS, att få hjälp med läkarassisterat livsslut, i slutfasen av sin sjukdom. Ett förslag som startade en stor –och välkommen – debatt om dödshjälp i Sverige.

Det kan verka som logiskt, barmhärtigt och rättvist. Ingen vill önska döende patienter onödigt lidande. Det är viktigt att debatten förs.

Det är dock ingen slump att så få länder i världen tillåter aktiv dödshjälp.

För vad händer med synen på sjuka och döende om vi öppnar för aktiv dödshjälp? Riskerar vi att förändra synen på de människor som kanske allra mest behöver omtanke och närhet? Vilka ska få hjälp - och när? Och vad händer med den som uppfyller kriterierna men inte vill välja?

Argumentet att inte vilja vara någon annan till last riskerar att finnas med när en person får möjlighet till aktiv dödshjälp. Är det rätt argument för att avsluta ett liv?

Riskerar vi att hamna på ett sluttande plan där vi inte längre satsar på forskning om smärtlindring och palliativ vård? Få människor är isolerade öar. Hur påverkar/påverkas anhöriga? Är man ensam om rätten till sitt liv? Ja, i teorin naturligtvis. Men i praktiken?

Frågorna och farhågorna är många. Därför är det viktigt att debatten förs.

Frågan är enormt svår. Lars-Olov Hammergård säger till tidningen att han själv inte ser några risker med förslaget. Men några risker finns trots allt. Och de måste diskuteras.

Av artikeln framkommer också att han inte fick förtroende för det palliativa teamet som han varit i kontakt med. Det är oerhört allvarligt. Kanske ska man börja där. Just den ojämna kvaliteten i landet på den palliativa vården är något som statens medicinetiska råd tar upp i sin skrivelse till regeringen.

Idag är det tillåtet med passiv dödshjälp i Sverige. Läkare får idag avstå från att inleda livsuppehållande behandling, avbryta detsamma och – under strikt reglerade former – får sjukvården söva en patient för att förkorta dödsprocessen, så kallad palliativ sedering.

Under en sådan process måste läkarna minska nedsövningen med jämna mellanrum för att kontrollera patientens tillstånd. Naturligtvis för att inga misstag ska begås.

Men kanske finns även där något att diskutera. Vad innebär det för den döende patienten? Just det var också något som Lars-Olov Hammergård nämner i artikeln.

De allra flesta förtränger sin död - snarare än planerar för den. Därför är artikeln med Lars-Olov Hammergård viktig.

Det finns inga glasklara svar på frågorna om aktiv dödshjälp. Det kanske aldrig heller kommer att göra det.

Och kanske är det just den medicinska utvecklingen och framstegen som gör att vi nu måste svara på frågan om sjukvården ska hjälpa till att även avsluta liv.

Mer läsning

Annons