Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Punkinstitutionen Asta Kask till Bollnäs

Asta Kask, "Punkinstitutionen från Töreboda", slog igenom när 1980-talet var ungt och la ner gitarrerna strax därefter. Trettio år och ett gäng comebacker senare står de på scen i Bollnäs kulturhus på lördag.

Annons

Asta Kask tackade kategoriskt nej till intervjuer av stora tidningar som Okej och Veckorevyn under 80-talet. Och när de spelade för små arrangörer gjorde de det nästan gratis, medan de större fick betala extra. Ett ställningstagande som var självklart, enligt sångaren och gitarristen Micke Blomqvist, som varit med i bandet från start.

– Det kryllade av fanzines i Sverige då, och vi tackade alltid ja till intervjuer med dem, det tyckte vi var jättekul. De stora tidningarna ville klä ut oss på ett sätt som passade tidningen, och då blev det tvärnej – så var det bara. Och när det gäller gage … det var de stora som fick betala för sig, de små arrangörerna stödde vi genom att inte ta ut något gage. Bensinpengar och en påse bullar har man spelat för ett antal gånger haha.

1984 var Astas kanske största år. Men det blev också början till slutet för bandet. På sin hemsida förklarar bandet vad som hände: "Det var helt i konflikt med vår ideologiska inställning att bli stora. Spelningarna blev för många, vi blev för slitna och var tvungna att tacka nej till arrangörer. Vi hade ingen som skötte bokningarna och annat praktiskt åt oss, utan tog hand om allt sådant själva. Vi hann inte och vi ville inte bli för stora."

Hur ser ni på det idag, inställningen att ni inte ville bli för stora? Och hur stora var "för stora"?

– Vi nådde väl en slags peak med LP:n Med is i magen men på den här tiden skulle band inte släppa fullängdare, då hade man liksom sålt sig till skivbolagen. Vi hade bestämt att vi aldrig skulle leva på vår musik, utan skulle köra så länge det var kul bara. Vi skulle aldrig vara bakbundna, till kontrakt med skivbolag eller något annat. Vi har aldrig försökt slå igenom stort, vi hade alltid kvar våra egna jobb vid sidan av musiken.

Vad jobbar du med idag?

– Jag bor kvar i Töreboda där jag är plattsättare och snickare, det har jag varit i hela mitt vuxna liv. Jag är anställd av min far, vi är ett familjeföretag i femte generationen.

Hur skulle du säga att Asta Kask har utvecklats genom åren, ideologiskt och musikaliskt?

– Det har hänt väldigt mycket, självklart, men ändå inte. Våra personliga ideologier har vi hållit inom bandet, oss medlemmar emellan, och som band har vi aldrig uttalat oss åt något håll partipolitiskt. Vi har försökt dingla ganska fritt där, vi ska kunna sparka åt alla håll. Men i och för sig, sedan 2003 har vi kanske visat lite mer åt vilket håll vi lutar … och vi är ju inte moderater i alla fall. Det funkar ju inte.

– Musikaliskt har vi hållit fast vid den stil vi hade från början. Utvecklar man ett band för hårt så tappar man sin första publik, det finns alldeles för många band som har gjort det redan.

Ett litet tankeexperiment: Ett fan som lyssnade på er 1984 blir nerfryst, vaknar upp 2014 och går till en Asta-spelning – hur reagerar han?

– Han kommer tina upp jävligt snabbt, jag lovar dig hahaha. Han kommer inte förstå att han varit nedsövd ens, för vi gör samma gig idag som 1984, faktiskt. Vi kör några nya låtar blandat med gammalt, så att publiken ska bli nöjd – och vi också.

Vilka förebilder skapade ni er stil utifrån?

– Vi kom ju från gammal 70-talshårdrock allihopa, det fanns inget annat för oss att lyssna på. När punkvågen kom så sög vi åt oss, som svampar, från alla band som kom upp. I och med att vi var så dåliga musiker kunde vi inte kopiera eller härma, så vi skapade vår egen stil. Vi har aldrig varit intresserade av att låta som några andra. Vi har alltid spelat melodiöst, och lirat snabbt för att vi gillar det. Jag tycker det är lite synd när artister kopierar någon annans stil, det lyser igenom ganska fort.

Ni har "krupit ner i graven" några gånger, för att använda era egna ord, och kommit tillbaka. Hur länge stannar ni uppe den här gången?

– Den här gången får de nog slå ihjäl oss tror jag … haha. Vi har så förbannat roligt att det här ger vi inte upp frivilligt.