Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Polskor, högerhippies och nationalromantik

Johannes Berndalen samtalar med Thomas von Wachenfeldt om polskor, vikingar och föreställningar om vad som är svenskt.

Annons

I Tyska kyrkan i Stockholm finns från år 1593 ett tidigt spår av den musik som kallas polska. Det året var Sigismund III Vasa kung i Sverige. Kungar i Sverige vid den här tiden beställde hovkapellmusiker från Polen. Det som kallades polski tanz eller polska blev snart populärt.

– Musiken hade många spridningskanaler. Bland annat så gick Sala silvergruva och Falu koppargruva för högtryck, och musiken följde med industrialiseringen. Musiken kom till gods och gårdar, till exempel till Strömbacka bruk och masugnen i Gnarp, säger Thomas von Wachenfeldt.

Klockare och organister var tidiga spridare av musiken. Vid bruken fanns pengar, och en riktig kyrkorgel var dyrt men senaste mode. I utbildningen lärde sig ofta organisterna melodiinstrument som fiol, traversflöjt eller oboe.

– Det finns till exempel en berättelse om Kus-Nisse från Skesta vid Gnarp, ungefär där Statoil ligger nu. Han var född på 1700-talet och skickades iväg för att utbilda sig till klockare och organist. Han dog tidigt av lunginflammation, men hade med sig låtar som blev poppis. Låtarna är i galant stil, eleganta polskor. De låter nästan som Vivaldi, säger Thomas von Wachenfeldt.

Polskorna var populära under hela 16- och 1700-talet, och förde med sig något helt nytt: Pardansen.

– Polskan är den första pardansen i Sverige. Den låg i farozonen att förbjudas av kyrkan, för att den ansågs ha en erotisk karaktär. Kanske var det därför den blev så populär, säger Thomas von Wachenfeldt.

Så här långt ser polskorna ut att ha varit populärmusik och dansmusik. Menuetter var också vanliga och framöver fick de sällskap av vals, schottis och polketter. Det var folkligt, det var dans och det var modernt.

Det var först när Sverige hamnade i en identitetskris som det började bli mer eller mindre okej med olika typer av låtar. Och det var inte musikerna själva som lade ner någon energi på vilka låtar som var bäst. Det var akademikerna. Från stormaktstidens slut blev Sverige mindre och mindre. Napoleon hade lämnat Europa i ett virrvarr. När vi förlorade Finland 1809 tyckte en del det började bli riktigt jobbigt.

1811 startades Götiska förbundet vid Uppsala universitet. Göticismen handlar om att framhäva Skandinavien som urhem för de krigiska goterna som bland annat plundrade Rom år 410. Göticismen har sedan slutet på 1400-talet i olika grader präglat det intellektuella livet i Sverige och blomstrade främst under stormaktstiden på 1600-talet. Under 1700-talet var däremot göticismen förlöjligad av intelligentian i Sverige, efter att författare romantiserat om göterna, och gett dem superkrafter de förmodligen inte hade. Götiska förbundet tog namnet från göterna, men behövde hitta på ett nytt folk att vara stolt över. Vikingarna.

– Det är Götiska förbundet som skapar vikingen. Tidigare fanns ett uttryck som härstammar från runstenar om att man gick i viking. Ingenting om att nån var en viking. Det finns förhållandevis få vittnesmål om raider under den tid som brukar betecknas som vikingatid, eller att nordborna skulle vara speciellt krigiska. De gjorde vikingar till vildar, när de egentligen hade kultiverat de brittiska öarna, och grundat Ryssland.

Under 1800-talet fortsatte akademikerna att leta efter den ursprungliga svenska musiken. När lansmålsföreningarna vid universiteten grundades åkte medlemmarna till sina hembygder och började nedteckna det som ansågs folkligt. Här åkte tyska polketter i soptunnan tillsammans med schottisar och valser. Det var det gamla som var bäst.

Så de här akademikerna var den tidens hippies?

– Ja, med dagens politiska skala skulle de kunna betraktas som högerhippies. De hade en strävan att leva ett enkelt liv nära naturen som idealiserad odalbonde.

Efter resonemanget med Thomas von Wachenfeldt väcks tanken, vad är folkets musik egentligen? När romantiska föreställningar blir viktigare än verkligheten, och akademiker i kris får sitta i juryn så kan vad som helst hända. Om jag får vara med och bestämma nästa gång vill jag slå ett slag för Siw Malmkvist och Laleh.