Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Philip Seymour Hoffmans vinnande förlorare

Det brukar inte ta så hårt. Hollywood ligger trots allt väldigt långt bort. Men beskedet om Philip Seymour Hoffmans ovärdiga död av en överdos, gick på något sätt rakt in i mjukdelarna.

Annons

Kanske för att Hoffman så ofta förmådde gestalta sina rollfigurers lidande på ett sätt som liksom lyfte dem ut ur det omgivande sammanhanget. Mitt ibland kollegornas duktiga och ibland briljanta rollgestaltningar kunde vi få syn på en människa som inte tycktes höra hemma i celluloidens påhittade värld. Vi kände, ibland nästan lite för närgånget, igen honom från vår egen.

Inte alltid och absolut inte entonigt. Philip Seymour Hoffman kunde i andra sammanhang vara roligare än de flesta och visst hände det också att han gjorde roller som vi på bekvämt avstånd kunde applådera för det utomordentliga hantverket.

Död vid 46 års ålder hann han med ofattbart mycket under karriären. Så mycket mer än vad vi i den första chocken erinrar oss. Så oerhört mycket mer än vad som får plats på detta spaltutrymme. Och då har vi ändå inte haft tillgång till insatserna på teaterscenen, enligt vissa kanske än större triumfer än de på film.

Många av oss lade nog först märke till honom i "En kvinnas doft" (1992). Ni vet, Al Pacinos paradroll som blind officer och gentleman. Men det var Hoffmans nervöst fnissande rikemansslyngel med röd kastlugg, han som i filmens uppblåsta finalscen förlorar allt, som framför allt etsade sig fast i minnet.

Ingen tvekan den gången om att vi såg början på något riktigt, riktigt stort. Och löftet uppfylls sannerligen med råge. Rader av biroller, inte sällan mer minnesvärda än filmerna i sig. Också när sällskapet varit av allra högsta klass. Fantastisk som transvestit mot Robert DeNiros bigotte polis i "Flawless" 1999. Sanslöst komisk som servil betjänt i "The big Lebowski" (1998). Överväldigande vital i "The talented Mr Ripley" (1999), "Almost famous" (2000), "Charlie Wilson’s war" (2007).

Och alla dessa så ångestsvettiga bifigurer i "Boogie nights" (1997) och "Magnolia" (1999), för att bara nämna några av de mest kända. Och naturligtvis den långa raden hjärtskärande lågbudgettragedier med Hoffman i bärande roll: "Happiness" (1998), "Owning Mahowny" (2003), "Familjen Savage", "Before the devil knows you’re dead" (båda 2007).
Oscarsbelönad för "Capote" (2005), nominerad för "Tvivel" (2008), liksom för "The master" (2012).

Philip Seymour Hoffman hann bara regissera en film, den lågmälda "Jack & Connie" (2010), där han själv spelade ännu en av dessa sorgsna, avsigkomna outsiders.

Listan av sevärda filmer att trösta sig med, nu när det är slut, kan göras nästan hur lång som helst.

Kanske förklarar den också varför just det här dödsbudet tog så hårt.