Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Petter Bergner: Varför skulle Centerpartiet vilja riskera allt?

Om centerpartisterna nu ogillar tanken att Sverigedemokraterna ska bli stödparti åt en ny borgerlig regering, varför byter de då inte lag? Varför inte satsa rödgrönt och låta buggversionen av vallåten "Nära dig" harmoniera med arbetarrörelsens kampsånger?

Frågor som dessa kan vara intressanta att ställa, i synnerhet för socialdemokrater som tänker sig en gemensam framtid i Rosenbad. Men är det verkligen så konstigt att Centerpartiet är omedgörligt?

Socialdemokraterna står för en helt annan skattepolitik än den som Centerpartiets ekonomisk-politiske talesperson Emil Källström försvarar i riksdagsdebatterna, och C företräder även en helt annan syn på exempelvis arbetsmarknaden. I en lång rad frågor finns det relativ samsyn inom borgerligheten, samtidigt som klyftan till S är tydlig. Både Liberalerna och C sitter alltså i samma sits när det gäller relationen till S, och partier som har så stora sakpolitiska hinder mellan sig har naturligtvis en del att jobba på.

Bortsett från åsiktsskillnaderna har i synnerhet C givetvis en hel del att förlora. Just nu går det bra för partiet. Kanske – bara kanske – finns det till och med chans att bli större än Moderaterna, eller i alla fall större än vad C har varit på mycket länge. Allt detta skulle dock äventyras om partiet plötsligt beslutade sig för att spräcka Alliansen och liera sig med S.

Dessutom finns det naturligtvis inga garantier att S skulle vara beredda att kompromissa bort särskilt mycket. Socialdemokrater förblir socialdemokrater om än med aldrig så utsträckta händer.

Vidare skulle den interna svekdebatten inom C bli hård, eftersom eftergifter till S och MP ofrånkomligen skulle möta motstånd i ett utpräglat företagarvänligt parti. Många skulle uppfatta den nya given som ett svek mot Centerpartiets kärnväljare och bundsförvanter.

Om partiet skulle välja att ansluta sig till de rödgröna skulle C troligtvis också behöva byta partiledare, eftersom Annie Lööfs ställning skulle bli ohållbar. Prestigeförlusten skulle nämligen vara alltför stor, eftersom Lööfs kritik mot S i alla år har varit så skarp och kompromisslös. Visst finns det centerpartister som inte skulle ha några större problem att kohandla bort stort som smått, men Annie Lööf är knappast rätt person för det uppdraget.

Centerrörelsen skulle alltså tvingas offra en osedvanligt lyskraftig, begåvad och framgångsrik ledare. Loket som drar skulle plötsligt kopplas bort i förtid. Man får ha en viss förståelse för sådana utsikter inte ter sig särskilt lockande ur ett centerpartistiskt perspektiv.