Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Peter Jöback började om i New York

/

Utcheckad från rehab flyttade Peter Jöback till New York.

För ett liv i exil på East side.

Nu kommer resultatet: "East side stories".

- Jag hade en period när jag var destruktiv, säger han.

Annons

"Det var de djärvaste som först bröt upp (...) Det var de oförvägna som först gav sig ut på den avskräckande färden över det stora havet. Det var de oförnöjda och tilltagsna, som icke förlikte sig med sin lott i hemorten".
Vilhelm Mobergs "Utvandrarna" - ur vilken Peter Jöbacks stora genombrott "Kristina från Duvemåla" är sprungen - hade kunnat vara skriven om sångarens senaste 12 månader.
- Det handlar mycket om att våga följa sin dröm. Det häftiga med att flytta till New York var att göra det utan att ha jobb. Att vara 38 år och följa en dröm.
- Jag har alltid varit öppen. Ska jag har credd för något så är det mitt mod. Jag har vågat, säger Peter Jöback och fortsätter:

annat på auditions och sökte roller bland 500 andra.
- Det är bra för självkänslan att gå på audition och de säger "And you are?". När jag sjöng var det första gången de hörde mig och reaktionen blev starkare än här hemma.
Solbränd av New York-solen har han landat i Stockholm och Cheironstudion. Med sig i bagaget har han ""East side stories" - ett album med tolkningar av tolv poplåtar: Från Travis "Sing" till REM-hitten "Everybody hurts".
- Vi tog över ett svensk band och spelade in i en studio Woodstock. Det var pojkigt och kul. Vi drack vin och pratade musik. När jag valde ut låtarna tänkte jag mest att de skulle platsa in i en East village-känsla, säger Peter Jöback.

i New York till stor del av reflektion. Peter Jöback fikade, skrev låtar och lyssnade på musik.
- Jag behövde tid att reflektera över sådant jag kom fram till när jag varit inne på min rehabilitering. Jag kom hem och mådde skitbra allt hade löst sig.
- Men jag kom hem till en miljö som var precis likadan som innan. Med samma kompisar och samma arbete. Jag bar på mycket sorg, när man kommer på saker är det inte så att allt går över. Det sköljer över en igen. Så jag gav mig själv ett år för att gå igenom det.


- Jag arbetade alldeles för mycket, men exakt vad det var vill jag inte gå in på. Jag gick in i väggen och kom på andra saker som jag gått och burit på. Det var fascinerade att sådant som hänt för så länge sedan kan påverka en så långt framåt.
- Till slut kan man inte stå emot det, det måste ut och jag hade en period när jag var destruktiv. Jag fick inte ut det på något annat sätt. "Nu måste jag se det här och ta det på allvar" tänkte jag.


- Det vill jag inte heller gå in på. Men många olika saker, vad kan man göra?


- Ja, det var allt möjligt.
Exiltillvaron är väl beprövad bland konstnärer som behövt komma på undantagstillstånd från sig själva. Som behövt lösgöra sig från självcensur - och börja om.
- I staden som aldrig sover fann jag en tystnad och ett lugn. I augusti, september, landade jag. Nu är jag inte rädd längre, kände jag. Jag har försonats. Och det är en frihetskänsla, säger Peter Jöback och ler.

Mer läsning

Annons