Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På jakt efter konstnären

/

Aldrig har jag skådat ett så vackert lik, kallar Per Stenborg sin utställning på Bollnäs konsthall som öppnar på lördag. Niels Hebert har tjuvkikat.

Annons

Per Stenborg växte upp i Roteberg mellan Edsbyn och Alfta. På hans utställning i Bollnäs konsthall finns en målning där Räka skola förekommer, där den legendariske konstnären Dick Bengtsson hade ateljé och som brann ner en vårdag 1982.

Så hade vi Lim-Johan i Kyan åt Edsbyhållet, en av naivismens stora i trakten. Dessutom ansluter Karin Mamma Andersson till sällskapet, som var lärare på Gerlesborgsskolan när Per Stenborg studerade där. En av hennes förebilder är Dick Bengtsson. Cirkeln tycks sluta sig.

Per Stenborgs utställning rymmer en del bakåtblickande. Lim-Johan porträtteras efter ett av hans fotografiska självporträtt, farfars far Olov finns där också, liksom farmor och farfar på sitt bröllopsfoto framför Knåda skola.

Det är kanske inte mycket Per Stenborg med dessa målningar berättar om sig själv eller lägger till det hälsingska. Det skulle kunna vara det obestämda vemod, som präglar porträtten ur det förflutna, och en målning som de två hundarna på Ransarkungens gård. Det är ett vemod som rimmar med Dick Bengtssons mörka, avsiktligt åldrade dukar.

Per Stenborg gillar berättelser och han är en begåvad målare. Men efter hand undrar man: vem är han, vad vill han med sitt måleri, vad betyder berättelserna?

Vi ställs inför de mest skiftande motiv: fängelseön Alcatraz i luftperspektiv, (den fiktive) countrysångaren Hank Berglund, ett argt och ett fånigt leende lodjur (á la Roger Risberg), Tasmansk aborigin med gul dingo med bismak av exotism, Mittåkläppen, ett gnagarkranium och kaniner fritt efter Luc Tuymans. Det känns som om världen träder fram som samplade tillfälligheter, världen sedd som tv-zappande, som senkommen postmodernism.

Jag kunde sätta punkt här. Men det finns något mer. Kanske gestaltar Per Stenborgs måleri svårigheten att förstå vad en individ enligt allmän uppfattning är. Är individen ett sammelsurium av minnen, ständigt omformade av inkommande bilder och berättelser som förmedlas till oss via medierna och kulturen i stort? Individen uppstår när hon svarar på flödet, försöker plocka ut det som verkar mest jag. I stället för någon är hon en referens till det vi aldrig riktigt kommer in på, det vill säga livet, och kan se fram emot en värld där individerna till sist ska knäa under alla intryck hon måste bearbeta.

Eller har vi inget att frukta? Är det så här människan alltid levt, med skillnaden att informationsflödet mångdubblats. Kanske är det en ny skön värld då vi fullt ut kan använda vår kapacitet och därmed leva ett rikare liv…

Till sist i utställningen visas Per Stenborgs film om numera nedlagda Edsbyns träförädling, en verklighet som ryker och låter och är dystert kall och naken i sin skildring av skyltar och snöhögar. Finns det någonstans i realismens skrymslen bilder som inte exploaterats, så är det nog i sådana ocentrala trakter och sammanhang. Kanske skulle Per Stenborg pröva där. Lite på allvar.

Niels Hebert

Mer läsning

Annons